Aftonbladet – 13 maj 1853, sida 3

lock, darrningen på de bleka läpparna visade tydligt allt det motstånd hon gjorde att de ej skulle framtränga. Hon var så ung, att detta milda ansigte tycktes vara ett barns, som man förbjudit aw gråta. Jag begynte att blifva orolig och viaste ej hvad min jsg skulle hålla med fru Meredith. På en gång ihågkom jag, (det var en verklig doktorstanka) art i föjjd af all sin saknad och oro hade Eva ingenting ätit sedan morgonen, och hennes tillstånd gjorde att det var oförsigtigt att längre vara utan föda. Vid förste ord jag sade i anledning häraf, fästade hon sina vackra ögon på mig med ett uttryck af förebråelse, och nu kom ögonlockens rörelse att tvenne tårar nedrullade på hennes kinder. För ert barns skull, min fru, sade jag. Ack, ni har rätt!s suckade hon. Hon steg upp för att gå till matsalen; men der var på det lilla bordet, som vanligt, dukat för två personer, och detta förekom mig idetta ögonblick så sorgligt, att jag hvarken kunde säga ett ord eller göra ena rörelse. Oron som allt mer och mer intog mig, gjorde mig alldeles tafatt, jag var inte nog skicklig alt säga saker som jag inte tänkte. Tystnaden varade. Och ändö, sade jag till mig, är jag här för att trösta henne; hon lät kalla mig för detta ändamäl. Det finnes utan tvifvel tusende orsaker att förklara detta dröjsmål; låt mig få fatt uti en... Jag sökte och sökte, men förblef stum, förbannade väl hundrade gånger inom en minut den fattiga bydoktorns dåliga uppfinningsförmåga. Eva med handen stödjande sitt hufvud åt ingenting. I ett ögonblick vände hon sig helt hastigt till mig,utbristande i snyftningar. Ack! doktoro, sade hon, jag ser att ni äfven är orolig.n xMen hvarför, hvarför min fru skulle jag vara orolig,, svarade jag tankspridd. Dethar RR RV FR Ve