Aftonbladet – 4 maj 1853, sida 3

iden, stickande upp öfver dess yta blott sit grymtande fula anlete. Dessa kreatur, hvara vilda löra förekomma i bergstrakterna, äro starkare än våra dragkreatur, men deras kött ä1 jej välsmakligt, och dessutom måste de under hettan. ofta badas för att befinna sig väl. Ilskne, ända till fara, på de hvita skinnen, låta de sig deremot med lätthet handteras af små tagalungar, som med det genom näsbrosket stuckna tåget föra dem hvart de vilja. Så voro vi nu ute på lagunen. Hvilken herrlig syn rundt. om oss! Solen gick just nyss upp, ochi dess gyllene sken återblänkte hela den vida vattenspegeln långt bort i fjerran, här omkransad af ett lågt fruktbart land, böljande af alla jordbrukets ädlaste välsignelser, der infattad mellan ramen af skyhöga berg med sönderkarfvade, molnhöljda toppar, ned till fötterna insvepta i den yppigaste, den mest tropiska växtlighet. Sedan vi lagt till vid en i lagunen förtöjd lastpråm och der på sjömannavis kokat vår enkla och tarfliga frukost, samt med lätta sinnen och magar intagit densamma, fortsattes rodden bort emot en långt utskjutande udde, der Jalajala (läg Halahala) skulle vara beläget och dit jag till egaren medförde ett introduktionsbref. Vi foro i början vilse och lade först till vid en annan liten med kyrka försedd, af usla bambuhyddor bestående köping (pueblo); -men underrättade här af den till stranden emot oss nedströmmande menniskoskaran,att vi befunno oss på orätt plats, gingo vi att uppsöka vår egentliga destinationsort, den vi nådde fram på eftermiddagen, efter att likväl först äfven hafva landsatt på en annan udde och gått omkring litet derstädes för att insamla dess naturalster. I Jalajala — för mången.i Europa väl kändt af Alexandre Dumas glödande beskrifning il en af sina romaner -— mottogos vi med den