Aftonbladet – 12 april 1853, sida 2

hela politiken i allmänhet i fred, för att under en mindre högtidlig synpunkt anställa en liten tillbakagkådande öfversigt. Också vill jag i dag förskona er från vår budget och de bäda engelska fredsdeputationerna till franska kejsaren, Våra tidningar hafva berättat er detaljerna. af dessa saker, deputationernas tal och kejsarens svar, de frediiga slutsatser de deraf draga, och den beundrande häpnad hvari de halfofficiella bladen deröfver falla, när de jemnföra tider och förhållanden och erinra sig att de som nu föra detta språk inför Napoleon III äro samma engelsmän som förde Napoleon I till S:t Helena, men jag upprepar att jag i dag vändt mitt sinne åt mindre maktpåliggande ämnen. Låom oss till en början tillse hvad vi kunna piocka ihop från de två sista veckorna. Först, hvad himmelen angår, snö och regn! Det är icke synnerligen intressant. Sedan på jorden is och snö! Ni har i Sverige mer af den sorten än ni behöfver; det intresserar er således icke, Predikningar? Hvarför icke? De höra jJu till den nyss upplefvade heliga veckan. Och dessutom sedan vi ej längre hafva hrr Thiers, Montialembert och andra i tribunen, hafva våra öron vändt.sig mer och mer till predikstolen, och dessutom vet ni, att vårt presterskap med sina biskopar och erkebiskopar i spetsen och med ,Univere, som bjelper till och skjuter på, ingenting försumma för att hos oss återuppväcka. religiösa tvister och börjat med att sjelfva föregå oss med exempel. De kämpa med hvarandra i tidningarne ännu, innan de frambära sina tvister inför påfven. Detta är bedröfligt, men icke desto mindre predika dessa herdar friden för sina lam på saröma gång de tappert slåss sins emellan. Ett ord alltså om våra fastlagspredikanter. Den mest utmärkte bland dem alla, pater Läcordaire, är som man säger i Palestina. Det synes att han frivilligt aflägsnat sig från politiken. Denne andlige talare skiljer icke friheten från religionen, Han hade redan erfarit att detta sätt att se de menskliga och gudomliga tingen kunde ådraga honom onåd och icke passade för tiden och han afhögg all vidare förlägenhet genom att aflägsna sig ifrån Frankrike, Han hade äfven sjelf förklarat orsaken till sin bortresa genom att fråga, huru han äfven med de mest moderata tänkesätt kunde vara säker under den styrelse som nu regerar? Fastän beröfvad sin förnämsta prydnad har den andliga vältaligheten i Frankrike icke desto mindre kastat glans omkring sig under dessa sista dagar. Utan att tala om våra vanliga predikanter har en af Lacordaires ordensbröder, pater Souaillard, predikat i den förnäma verldens i St. Germain älsklingskyrka St. Thomas dAquin med en omätlig framgång. Man begriper då att pater Souaillard, utom sin lärdom och sitt gnille, eger alla yttre talareegenskaper. . Han är ung, något som ej skadar saken hos den sköna delen af hans auditorium; han har en präktig röst och ett ståtligt utseende, något som äfven sålitet skadar ssken. Man skulle lyckas med mindre gåfvor. Också har trängseln varit ofantlig och det var ett rätt märkvärdigt skådespel att se den fromma ifver hvarmed en del vackra fruntimmer satt och förde anteckningar. För öfrigt har det icke blott varit i St. Thomas dMAcquia gom tilloppet varit stort. Gudaktighetsöfningar synas vara mycket på modet. Detta förhållande har redan fortfarit temligen länge, och hufvudsakligen sedan 1848, som hotade att våldsamt beröfva vissa personer deras timliga goda, och derföre vändes deras blickar mot himmelen. För närvarande kommer exemplet -af denna religiösa, riktning ofvanifrån. Sedan förmälningen har hofvet visat sig mycket gudaktigt: Detta är nog för många att. göra sammalunda. Jag talar här endast om gudaktighetsöfningar. En annan fråga är om vi verkligen äro gudaktiga? I allmänhet tillstår jag att jag något tviflar derpå, Gudaktigheten kommer icke så. hastigt, och grundsatsen, att man kan dagtinga med vår Herren, synes mig ännu temligen allmänt tillämpas. Undantag finnas naturligtvis, men det återstår dock att önska det den verkliga gudaktigheten-uppenbarade sig något oftare och yttrade sig i förbättrade seder, i ett varmare, bjertligare deltagande för betryckte likar, och ej blott i hycklade gudaktighetsöfaingar och ena på det yttre skenet beräknad välgörenhet. Å propos deltagande för betryckta likar, så se hör en ganska egen anekdot, som man berättar om en af våra läkare, doktor Trousseau. Vi ha för närvarande här böfvudsakligen tvenne medicinska systemer. Det ena är det anatomiska, som i kroppens byggnad finner medel att hela den; det andra ör långt lättare; dess grundzeats är att medicinen icke är en vetenskap, utan en konst, något som beror på blott och bart inspiration. En menniska ligger på sitt yttersta; en läkare anländer. Det första han har att göra är att lyfta sina blickar mot bimlen. Läkemedlet faller till honom från skyarne, och han applicerar det, Doktor -Frousseau var känd sågom förra systemets koryfå, men man kändeieke den measkovänliga åtskillnad som denne läkare vid sin praktik gjorde bland sina sjuka. I det tat ,hvarmed han öppnade sin kliniska kurs har han låtit oss veta det. vÄnnu aldrig, yttrade han, har jag gjort mina terapeutiska försök på hospitalet eller på de fatiige. Jag har all tid börjat bland mina patienter ute i staden