Aftonbladet – 16 mars 1853, sida 1

I hörnet al samma gata och Suilpackaregatan, samt ötorget, börnet af Gamla Kungsbolmsbrogatan; i OC. gs, N:o 12 vid Storgatan; i H. Krooks, N:o 21 vid ar banko raden. Under 16 sk. banko införes ingen gjord mellan Österrikes och Rysslands andelar af det turkiska riket. Vi kunna här ej med tystnad förbigå ett högst märkvärdigt aktstycke i denna fråga, som för en tid sedan stod att läsa i Augsburger Allgemeine Zeitung, under titel: Denkjechrift vom 10 Februari 1850,. Denna uppsais af okändt ursprung afser att förbereda sinnena på någor utomordentlig åtgärd mot Porten å de tvenne östra kejsardömenas sida, i det den betecknar det turkiska rikets upprätthållande såsom visgerligen önskvärdt, men i anseende till dess fullständiga inre förfåll knappast tänkbart, och tyder på att man kanske snart får se lösningen af den stora orientaliska katastrofen. Man har tagit denna skrift af 1850, mycket fiffigt och väl å propos framkastad under striden mellan Turkiet och Montenegro, såsom Rysslands och Österrikes sista officiella delningsprogram, och den har derföre blifvit föremål för stor uppmärksamhet. Bland andra utländska tidningar, som kommenterat det, med strängt yrkande på Portens fortfarande integritet, är Jöurnal des Debatsn, hvars i många afseenden märkliga artikel i ämnet äfven varit återgifven i ett par svenska tidningar. Grundtanken i denna märkvärdiga skrift är, att Turkiet genom sin etnografiska sammansättning, med ej fullt 3 millioner muselmän mot 11 millioner kristna slaver, med sin militära författning, stadd på den svigtande öfvergången mellan ströfkårernas energi och den moderna krigskonstens säkerhet, med sina förstörda finanser och sin slappa förvaltning, måste biifva ett lätt rof för den som villtaga det, och att Ryssland och Österrike genom sitt endrägtiga motstånd mot rörelsepartiet i Europa gjort sig. förtjenta af denna fångst, utan att de öfriga makterna böra kunna hafva något att deremot invända. Denna delning ligger äfven i de båda staternas gemensamma intresse. Rysslands stora mission är att stärka de konservativa elementerna i Europa; genom en ny kraftutveckling i riktningen mot Dardanellerna trygga sig dessa båda stabilitetens representanter mot de revolutionära elementerna i Polen, Ungern och Italien, samt de radikala tyska enhetsiderna af 1848. -Ejunderligt om Ryssland beslutit att på ett så lofvande företag våga ,sin sista kosack och sin sista kopek,, och att Österrike, som mot alla dessa faror icke, har mer än en bundsförvandt och hjelpare, såsom en trogen vasall följer zaren i spåren. : Det är ej första gången man hör talas om Rysslands stora och heliga civiliserande mission mot öster och söder, men något vida originellare är Österrikes, det fanatiska och intoleranta Österrikes anspråk att göra sig till beskyddare öfver de under Portens föregifna ofördragsamhet suckande slaviska kristna. Österrike, med minnena från Böhmen och Ne-derländerna, Österrike som ännu inom året förjagat de skottska protestantiska missionärerne ur sitt område och underblåst religionsförföljelserna i Toscana, tager den religiösa fördragsamhetens parti mot turkiska styrelsen, som . mot kristna af alla sekter städse varit ett mönster af fördragsamhet, som under de 150 år den hade väldet i Ungern, upprätthöll och beskyddade protestantismen 1 detta land så, att Österrike ännu ej förmått utrotå den! Man skulle häpna öfver ett skrymteri så djupt; om man. ej deri erkände en tröstande företeelse. Afven de stater, som mest af alla i Europa bygga sitt bestånd på den råa styrkan, våga ej öppet trotsa opinionen, utan måste försöka att leda den. Dessa försök äro en ofrivillig hyllning åt de demokratiska iderna. Länge skola ej de båda östra makterna låta sig nöja med Portens sednaste. eftergifter, och den slutliga lösningen af den Orientaliska frågan är lika oviss som förut. Märkligt är emellertid att betrakta de öfriga stora makternas ställning till de båda. sjelfinsatte arftagarne efter den döende islamismen. När för tre år sedan Österrike sökte göra Porten fill sin slaf i frågan om de ungerska flyktingarnes utlemnande och på många andra gätt tycktes hota dess sjelfständighet — man jemföre datum på den ofvannämnda tänkskriften i Augstb -ser Allgemeine Zeit. — då satt Palmerston vid uu.kesporiföljen i England, och med Frankrike i ryggen visade denne djuptseende statsman ett bistert ansigte mot dem som sjelfva kallade sig att lösa den Orientaliska frågan. Nu begriper man bättre än då hvad den engelska flottan under amiral Parker hade i Pireus ati göras eller hvarför en simpel judisk äfventyrares ersättningsanspråk kunde röra upp himmel och jord i Grekland. I närvarande ögonblick bar Frankrike intagit en annan ställning. Det heter att Frankrikes nya kejsare låtit inåraga sig i kretsen af Rysslands och Österikes politik, och vägrat att gemensamt med England göra positiva demonstrationer till förlel för Portens integritet. Vi veta ej huru lermed förhåller. sig; men om så är, står Engand ensamt såsom fördragens och jemnvigens målsman i Europa. Denna fråga sysselkoskttdnenn NN — no ARR ög KTRS OA RE Fr ARR rn NR