Aftonbladet – 16 mars 1853, sida 1

han så, han var ej så noga att få sina ägg öfver sig färska. Barnabys förklaring af sin smak var ej bortkastad på hans farbror. Den gamle mannen skådade ynglingen med en tankfull-blick, en blick som tycktes läsa hans själs anatomi, och yttrade ett långt shm) på samma gång han utsträckte sina fingrar efter guldpåsen. Osynliga fingrar spelade på Barnabys bjertas strängar, då han med en sidoblick såg sin farbror långsamt upplösa knuten på läderremsan som fängslade guden i påsens, Börsen var öppen, dess herrliga innehåll glittrade på bordet, och då det klingade mot ekskifvan höjde sig Barnaby instinktlikt från sin stol och stod med ödmjukt skick och blottadt hufvud inför hans höga nådex. ; Barney, sade gamla Palms och lade vördnadsfullt sin hand på guldet. Barney, min son, ser du den lilla skatten jag har aflagt för dig2W a Barneys bjertblod sprängde honom upp ögonen, och i hans öron susade himmelsk musik. Ser du den lilla sparpenning jag ghagt och skaft ihop åt min. broders barn? y Ber du, jag fruktade att du, en oskyldiggosse utan gynnare och vänner, skulle behöfva det bistånd penningar ensamt kunna skänka, : Barney, jag darrade för ditt hjertas vekhet, din naturs enfald! — Här var Barney ära att utbrista i en flod af tårar. Jag Barney, sådan var min dumma ångest, mina barnsliga Prhägor Med dessa ord började den gamle att åter stoppa in guldstyckena i påsen. . Under denna operstiou talades ej ett ord. Barney vågade knappt att andas och stod med hufvudet nedsjunket mot: bröstet och ena ögat på bordet, tyst och. förödmjukad. Guldets klang, — stämman af hans lyckas gudinna — var allt hvad han hörde, och då den ena klangen följde på den andra, blef den