Aftonbladet – 12 mars 1853, sida 3

ger han, kunde tyckas skola stranda mot fastheten och ordningen af det bestäende, hväårs stabilitet representeras af Ryssland, hufvudet för det östra fursteförbundet, -som segrade öfver revolutionen just när den företog ett ströftåg in på dess eget område. Förhållandet mellan medlemmarne af detta förbund skildrar han på ett sätt som icke är särdeles smickrande för Tyskland. Ryssland har nyligen genom sin frälsande bjelp i Ungern nästan förpligtat det stora Österrike till underdänighet, och Preussen har det alltid hällit i beroende alltsedan denna makt vid Napoleons fall blef upphöjd tillen stormakt. -Det är Rysslands makt som friheten har att fruktå. för; ty.ett universalrike, som hämmar utvecklingen och lägger friheteni bojor, synes för ögonblicket hota med större fara än nägonsin förut — icke längre frän de katolsk-romerska folkslagen, som mer och mer tagit inflytande af den germaniska andan, utan från den grekisk-slaviska, som i kultur och religion stär i fiendtlig motsats mot alla europeiska folkstammar. Det ärräa massor, som endast kunna föras af en despot, som sammanhällas af en tro, och hvars öfverhufvud, Zaren, i sin person förenar all verldslig och andlig makt, denna makt som sä ifrigt eftersträfvas at Vesterns universalherrskare. Hvilka utsigter till trygghet har man mot denna hotande fara? C Gervinus svarar härpå att hvad som icke lyckades Napoleon med fransmännen och halfva Europa i ryggen skall svärligen lyckas zaren med hans kossackbopar, och bildandet af en universalmonarki kan endast lyckas på ruinerandet af sammanstörtade stater och sedan folkens krafter äro alldeles uttömda. För öfrigt bedrager man sig lätt i afseende på Europas älder och det föregifna urartandet af dess civilisation. Denna verldsdel bär nya, sunda och obrukade krafter i sitt sköte, hvilka tid efter annan skjuta upp, förfriska oeh föryngra det samfäldta hela, under de särskilda delarnes afvexlande ansträngningar, och har ännu icke på längt när nätt höjdpunkten af sin politiska utveckling. Att vårt tidehvarfs stora rörelser uppbäras af. massans instinkt, att dess mäl är ett och detsamma, och att rörelserna i deras gång följa bestämda lagar, — det är de treegenskaper som utgöra dess yttre och inre styrka och gifva en borgeb för idernas oemotständlighet. Att det är massan: instinkt som bär rörelserna, bevisas af den omständigbet, att det sedan Napoleon icke framstätt en enda stor man, knappt en mera framstående talent. Vär tid har inga utomordentliga furstar, statsmän, fältberrar eller författare att uppvisa, såsom det 15:de århundradet, men just det som gör dess innehällringa å den ena sidan, gör det ä den andra så mycket rikare. På den tiden voro folken helt och hället overksamma, de voro endast att betrakta som materien, stoffet hvarpå de stora männen inverkade; i vär tid deremot röra folken sig sjelfva, liksom i det 16:de ärhundradet, och deri -bestär just vär tids egendomliga storhet, att historieskrifvarne icke hafva att skrifra enlast furstarnes biografier, utan äfven hafva att ätergifva folkens historia. Hela rörelsen visar sig bäst i den fullkomliga upplösning som. forntidens stränga. statsbegrepp gå till mötes på grund af det nya statsidealet i Förenta Staerna. Individualismen, personlighetens sjelfmedvetande, har blifvit alltför stort hos menniskorna, för att den ej skulle upplösa de gamla statsbegreppen, för stt de slutna ständen eller korporationerne, staterne i staten, icke skulle vika för det al!männa sträfvandet efter likhet. Om denna likhet ej skall bestå i ett lika underkastande under despotismen, fordrar den olkviljans herradöme och afgörande af allmänna fräsor. genom majoriteten. Detta tidehvarfs strid är fjerde ständets uppätsträfvande. Efter att hafva jemfört de vigtigaste händelsernas data med föregående ärbundradens historia och säledes uppvisat de bestämda lagar som betinga händel sernas framträdande, slutar författaren med en karakteristik af rörelserna i Frankrike och med en undersökniog af den frägan, hvilket af dessa länder synes vara kalladt att spela bufvudrollen i den närmaste framtiden, och-detta land är efter hans mening Tyskland; efter den stora verldsekonomien skall det vara Tysklands mål att söndra de farliga, efter enbet träfvande stormakterna uti smärre federationsstater.