Aftonbladet – 12 mars 1853, sida 3

ver nationalitetens gränser sig sträekande universalrike; å den andra sidan stod deremot ett sträfvande efter partikulär sjelfständighet uti länsoch riksstadsgebiterna Denna riktning till individuel sjelfständighet och mot centralisationen hade de germaniska stammarne utbredt öfver Europa; centralisationsoch universalrikesbegreppet tillhörde deremot de äldre och nyare romaniska nationerna. I Medeltiden är Germanismen den öfvervägande (i feodalväsendet). Den nyare tiden, som han räknar från Konstantinopels eröfring, börjar med en reaktion från Romanismens sida. Öfverallt visar sig ettsträf vande till centralisation, och Carl V var nära att reaiisera iden af ett universalvälde. I politiskt afseenda behöll -romanismen länge öfvervigten, men det germaniska lynnet upptog striden på det andliga omrädet och. var lyckligare i sttt försök att på. denna-omväg uppnä målet. Gervinus anser reformationen säsom germanismens renmaste uttryck, Han sättar den i detta sträfvande efter individens frihet och sjelfstämdighet, som är egendomlig för de germaniska stammarne, och som framförallt söker att göra sig gällande i andligt afseende. I politiskt afseende innehöll den fröet till nyare tidens demokrati. Med medeltiden har också, enligt hans åsigt, aristokratiens inflytande gätt till ända; men demokratien kan först komma till sin fulla rätt genom absolutismen. Huruledes reformationen i sig innehöll demokratien gömd visar han genom att följa dess gäng mot vestern; i Tyskland sjelft framkallade den demokratiska rörelser, Vederdöpareoch Bondekrigen. I England kom den i strid med konucgadömet, som, anande dess innehäll, tryggade sig till katolicismen (Cromwell och Revolutionen). Men-det är först i Nordamerika som den fullt utvecklat sina konseqvenser, och att denna rörelse utgätt från germanismens anda visar sig här i den nya verlden ännu tydligare, ty det är blott i de trakter germaner satt sig ned som demokratien kommit i besittning af sin rätt. . Här bildade sig en mängd smästater, som nästan alla hade nägot egendomligt med sig; men individens rätt till. frihet och oberoende gjorde sig gällande i dem alla; de drogos frän sina hem för att förvärfva sig denna rätt; aristokratien och hier-Jarkien hade de lemnat hemma i Europa; de gjorde icke anspråk på särskilda frioch rättigheter, de äberopade sig endast på en naturlig rätt och en allmän frihet; deri ligger i korthet individualismen; det betecknande för den nyare tiden och den protestantiska menskligheten har här tillkämpat sig sina dyraste rättigheter. Skiljandet i ständ, kyrka, lekmän, adel, militär är här försvunnet, och denna nya stat har plötsligen i makt och välständ höjt sig öfver alla andra; folkväldet har på en hel kontinent visat, att det låter förena sig med. ordningen och framätskridandet; den rörliga författningen att den låter förena sig med konservatism i seder, som besktätt profvet; den mest oinskränkta religionsfrihet med religiositet; frånvaron af stäende härar med krigisk anda; en ofantlig tillväxt af den mest blandade befolkning med fosterlandskärlek; en författning och regering af embetsmän, valda af fattiga bland fattiga, med ordning och sparI samhet i statshushållningen. Denna blomstring i förlening med författniogens enkelhet, som är så klar att Iden faller en hvar i ögonen, har gjort denna författning till den förebild, hvarefter obelätenheten och fribetsandan hos alla nationer sträfva. Nordamerikanarnes frihetsförklaring af 1776 har öfverallt blifvit liberalismens trosbekännelse. Denna beundraw för-den nordamerikanska republiken och dess författning är ju nästan allena en tillräcklig grund för de tyska regeringarne att förfölja den som vägar uttala den; ty det är så olyckligt att allt det goda som Gervinus finner der just skall såknas i Tysklaad. Men Gervinus ätnöjer sig icke med att uttala denna beundran; han pästär att friheten i sin gång mot vestern är kommen till Amerika, och att den nu derifrån verkar och har verkat tillbaka mot öster, mot Europa. Att utbreda.en sådan lära är i Tyskland att begå högförräderi, isynnerhet när man söker att bevisa den. -Det gör Gervinus vid be traktelsen af Frankrikes historia. Han betraktar Frankrike säsom ett galloromaniskt land. Hvarken romanismen eller germanismen har här kunnat för lvärfva sig något varaktigt uttryck. Reformationen frawkallade väl stora rörelser, men mäste till en del gifva vika om ej för katolicismen, dock ätminstone för de franska konungarnes strätvande efter centralisation. Frankrikes reformationstid var egentligen litteraturperioden före revolutionen; dess ideer sökte man att realisera i revolutionen, på hvars utbristande den nordamerikanska fribetsstriden icke hade litet inflytande. Det är här som Gervinus sätter början till den äterverkande kraft som Germanis men från Amerika begynner att utöfva på Europa. Den visar sig i revolutionen, men mäste snart .gifva vika för romanismen i Napoleons skepelse, hvilken äter satte Frankrike i rörelse för att grunda ett universal .älde; .men just han skulle mot sin vilja bidraga att gitva germanismen ett öfvertag mot roma nismeny, ty.han var,som Gervious säger, inrikes despot, utvärtes den farligaste revolutionär, som bidrog mer att utbreda demekratiska grundsatser än sjelfva revolutionen hade gjort. Han förödmjukade imonarkien och blottade hela dess uselbet. Han satte nytt lif i de romaniska nationerna och tillintetgjorde derigenom motsatsen mellan romanismen och germanismen, Folkkrigen i Tyskland och Spanien förkunnade latt denna tid var kommen. Till och med monarker nas vapen blefvo demokratiska, striden mot tyranner fördes i folkfribetens namn af bärar, hos hvilka det nationella och politiska begreppet var letvande, och det fördes snarare för en sansad tillämpning af revolutionens grundsatser än deremot, Häri låg tidsriktningens vändpunkt, som gjorde slutet af revolutionen icke mindre revolutionärt än: dess början hade. varit.l Napoleon sjelf insäg att han, geniet, bade kämpat emot rhundradet, och . att. ärbundradet hade blifvit segrare; af honom hade man lärt att man icke kunde bygga på furstliga reformer gifoa ofvanifrån, och att ingen annan fribet för folken fanns att bygga på än Iden, för hvars förvärfvande de sjeltva satte sig i röTrelse. Och denna lärdom skulle snart bekräftas at Åde furstars trolöshet som blifvit frälsade genom dessa folkkrig, Alla de löften de gitvit om frihet och re-l former blefvo gäckade. d Här sätter. Gervinus öfvergängen till den nyaste historien, som han föresatt sig att skrifva, och det är! väl närmast det sätt hvarpå han omtalar de sednaste tilldragelserna i Tyskland som föranledt skriftens seqvestrering och författarens anklagande. Han tror att demokratien nu är den afgjordt öfvervägande principen, att den genomträngt alla förhällanden och att Iden förr eller sednare skall gå segrande ur striden. Något eget för denna tid, säger han, är att det icke längre är furstarne eller ministrarne som förordna: lom förändringarne, utan att dessa tramdrifvas af folk-! rörelserna, och reaktionen mot dem, som förut gick ut från folken, utgår nun från furstarne. Dessa röIrelser fortgå i en dubbel riktning, inät mot en friare statsförfattning, utät mot en folkens och stammarnes försäkrade oafhängighet, och en politisk afsöndring, svarande mot den naturliga sönderdelningen efter nationaliteter och spräk. Med ett ord: furstarne hafva I ommit i motsats mot folken. Striden föres icke längre, såsom tillförhe, mellan dessa inbördes, utan melIlan furstar och folk. Detta bevisas genom en öfversigt öfver folkrörelsen i det nittonde ärbundradet. Frihetsstriden i Spanien, Gr:kland, Juli-revolutionen, de sednaste rörelserna i Spanien, parlamentsreformen i England, Schweiz, Belgiens lösryckande från Holland, Polska insurrektionen; ja, till och med i Tyskland, hvarest folklynnet, splittringen i flera stater och det östra fursteförbundets tryckande grannskap gjorde! all rörelse nästan omöjlig, lyckades nägra raska rörelser ätminstone i de stater, hvarestsnarare den moraliska än den politiska känslan blifvit upprörd af förderfvade furstars och regeringars. Öfverallt gäller detta allmänna sträfvande i Eurdpa inre frihet och Al de rg RA A ARA on AR a . 0 Vv MS ER FR RA Föegad j