Aftonbladet – 12 mars 1853, sida 1

EE EES fullmäktige i afseende på militära statens penIsionskassor och utgör ett särskildt förhållande, som icke har sammanhang med den allmänna beskattningsrätten, hvarom 57 Regerings(formen handlar. Föreställningen atv regieImentet för den ifrågavarande. pensionsinrättningen vore att anse såsom ett emellan begge Istatsmakterna, å ena sidan, och civilstatens embetsoch tjenstemän, å den andra, ingånget kontrakts, anse vi för vår del oriktig, helef, oss veterligen, den statsmåkt, som utöfvar beskettningsrätten (rikets ständer) aldrig deltagit eller fordrat att deltaga i stiftandet af de ifrågavarande reglementena, utan utgöra dessa fast hellre ett kontrakt mellan delegarne sins emellan, hvilket, för att förändrag, endast erfordrar i laga ordning fattade beslut af de fullmäktige, åt hvilka delegarne delegerat sin lagstiftningsrätt, samt K. M:ts åt dessa beslut gifna fastställelse. G Nästa fråga blir såtedes om lämpligheten of en förköjning i afgifter, till förmån för civilstatens enkekasgsa. , I detta hänseende äro vi af den tanken att då bidragen från tjenstemännafonden åren 1833 —1852 utgjort i ordinarie anslag 20007drårligen, eller tills. 400,000 rår samt i de från Toch med är 1846 nödige extra bidragen till och med 1852 omkring 125,000 rdr bko,således sammanlagåt utöfver en half million rdr bko, det icke skäligen kan fordfas, att denna ford; hvars inkomster till så stor del bestå af statränslag, skall lemna änytterligare förhöjda årliga bidrag, utan att delegarne-få vidkännas åtminstone någon ökad tunga emot den ringa afgift af tillsammans 15;000 rdr, hvarmed-de sjelfva f. n. bidraga, för denna sin enskilda inrättning, till en pensionering. som: årligen stiger och sistlidet år utgjorde omkring 72,000 rdr. Vi kunna: fördenskull icke, inse något slags obillighet deruti, att: om pensionerna för enkor och barn skola fortfarande utgå till oförminskadt belopp; delegarne underkasta. sig en ökad utgift, helst den ifrågavarande pensionsfonden egentligen kan anses. organiserad af delegarne sjelfva, med de höga pensionsbelopp, 1832 ärs fullmäktige: oförsigtigt nog bestämde och för fortfarande hvaraf staten icke lemnat nägon garanti. Emedlertid hafva rikets ständer visat den liberalitet, att lemna utan anmärkning att vida mer än hela statsanslaget till pensionering af. afskedade tjenstemän fått årligen användas för pensionering af deras enkor och barn. På detta sitt aflägsnas allt mer och mer det med pensionsinrättningen åsyftade statsändamålet att nemligen erhålla tillräckliga pensioner för att förmå embetsoch tjenstemän till afskedstagandein. nan de ännu hunnit bräcklighetens ålder, då de kunna förflyttas på indragninsstat och hvarigenom äfven sistnämnde stat skulle komma ait mindre betungas. Hur länge tror man likväl att ett sådant missförhållande skall. kunna undgå att fästa rikets ständers uppmärksamhet, eller att de skola åtnöjas dermed att änslag i sjelfva verket dragas till ett annat ändamål än hvartill de äro ämnade?Eller kunna icke rikets ständer med allt fog åtminstone göra anspråk på att icke delegarne sjelfva, när fråga derom uppstode, undandraga sig uppoffringar för det ändamöl, som en af dem enskildt stiftad inrättning har sig förelagdt? Om således de statsanslag, som till ;civilstatens pensionsinrättning från statsverket utgå, skola kunna oanmärkt fortfara, eller, sågzom civilstatens fullmäktige vid några af sina sammanträden fråmställt, ytterligare ökas, så lärer det väl ändå blifva nödigt att, beträffande den enskilda enkeoch Ipupiilfonden (den allmänna har redan ett statsJanslag af 25,000 rår bko årligen), delegarre antingen: åtaga sig sjelfva ökade afgifter i mån af de. stigande utgifterna och icke inskränka sig till att tillgripa allt större och större summa af tjenstemancafondens medel, utan en tanke på att någon gång kunna höja pensionerna å denna fond i ett någorlunda billigt förhållande till de numera ökade lönerna. Endast igenom ait sätta en gräns för fjenstemannafondens ännu pågående brandskattning af cnkefonden kan det biifva möjligt att rikets ständer för sin del medgifva högre anslag för embetsoch tjenstemäns pensionering jemväl före Ide alltför långt framskridna 65 åren, hvarför, Tutan tvifvel, åtskilliga skäl finnas; men, som sagdt är, det första vilkoret är att med tjenstemannafondens tillgångar hushållas något bättre än hitintills, så att icke lejonparten af inkomsten tillkommer fonden för pensionering Jaf enkor och barn. Också hafva, såväl rikets Iständer vid 1844 års riksdag afslagit det då begärda anslaget för enkeoch pupillfonden, som K. M:t, efter 1847 års fullmäktiges derom förnyade anhållan, vägrat att hös Tikets ständer göra ytterligare framställning i ämnet, dervid K. M:t jemväl antydt det vara sin åsigt att delegarne sjelfva borde i främsta rummet bidraga till pensioneringens upprätthållande, samt igådant hänseende i Kongl. Maj:ts svar till fullmäktige d. 9 November 1847 uttryckligen yttrat: att det varit att önskarate follmäktige genom beslut om ökade bidrag åf penssionsinrättningens delegare eller genom andra på IT SEESTSE ROK TROR RAT SSA RRENO mais, och huru jorden utan gödningäri stånd att vid pass 30 år å rad bära samma sädesslag, hvaraf man lärer inge; vatt bördigheten