Aftonbladet – 3 mars 1853, sida 2

uset stod i ljusan läga. Elden utbröt i vindsrum1 nen på älderman Säfströms tvåvånings trähus vidl Waksalagatan, belt nära stora torget. KI. 3 stod den! vögt ut genom taket på södra gafveln af nämnde! jus inät gärden och spridde sig snart omkring helaj vinden som var inredd till bonivgsrum, Studeranden,!. 2 8 3. 0. kanslisten i finansdepartementet K. E. H. Uggla, ! som bebodde det rum på vinden, som först angreps: sf elden, och genom eiden och oset blef nästan sans-!; lös och oförmögen att röra sig, höll på att blifva in-, nebränd, men räddades frän detta rysliga öde genom stud. af Stockholms nation O.-J. Åberg, som, sedan : åtskilliga försök att rädda Uggla förgäfves blitvit gjorda, upprusade på vinden och lyckades utföra boj: nom, ehuru då redan mycket illa skadad af elden. ji Han fördes genast till hr Rundqvists rakstuga, der!, första värden beredvilligt lemnades honom, och uppbars derefter på sjukhuset. S Med elden fick man omsider makt omkriog kl. 5! pä morgonen, utan att densamma kunnat vidare spri-! las än till vindsrummen; huset var nu ordentligen i! lränkt af vatten, som frän vinden strömmade genom väningarna. Till detta lyckliga resultat bidrog det 2llmännaste och berömligaste nit: en vattenarm billades äfven denna gäng frän Vaksalagatan öfver torset ned till än, och vattenkörningen var äfven mycset liflig. Bristen på varmt vatten var denna gäng fullt så kännbar som vid förra eldsvädan och drog länge på tiden innan sädant hann anskaffas. Liksom vid Förra eldsvådan, lemmades det sednare rikigen af bryggare och färjare m. fl. I det brandskadade huset, hvaraf endast takstolar och vindsrum i iro .brände, men det öfriga skadadt af vatten, bodde pä vinden läderhandlaren Eriesson med familj, hvilka nödgades fly i blotia linnet och fingo högst litet afl sina bohag räddade. Hrr Uggla och Bergström för-. lorade alla sina kläder och mobilier jemte sina rika och dyrbara biblioteker. I andra väningen bodde prof. Sundevall med familj; han erhöll mycket af sitt dyrbaraste bohag bergadt, det öfriga blef vattenskadadt. På nedersta boiten bodde husets egare, hr Säfström, samt egde läderhandlaren Ericsson der sin salubod, men dervarande husgeråd och effekter kunde! bergas. Huruvida ofvannämnde personer riktigt äterfå sina kringströdda persedlar och husgeräd, blir en anoan fråga, helst om det likasom vid förra eldsvådan bekräftar sig, att lika djerfva stölder föröfvats som då. Det vore högst angeläget, att stadens polis i detta fall gjorde allt för att kunna upptäcka dylika banditer och befordrade dem till allvarligaste bestraffning. . Behofvet af varmt vatten vintertiden vid eldsvådor har nu inom 14 dagar gjort sig så kännbart att vi förmoda, det vederbörande på det allvarsammaste gripa sig an med ofördröjligt anskaftande af tjenliga uppvärmningsapparater, i händelse riktigt användbara sädana finnas. Men innan det kan ske, borde här som annorstädes vissa personer vara skyldige att ständigt hälla varmt vatten i beredskap för påkommande eldsväda, hvilken skyldighet antingen kunde gå i tur eller fullgöras mot ersättning, och bör dessutom i tidningarne bekantgöras på hvilka ställen dylikt vat ten finnes för hvarje dag. Sä tillgår det mängenvn och försigtigheten fordrar samma åtgärd härstädes. Slutligen kunna vi ej underläta vitsorda den rådighet, skicklighet och energi, hvarmed släckningen denna gäng verkställdes; lika hemskt som det var att midt under djupaste stillhet väckas af ropen: elden är lös! och den ännu hemskare, men vid detta tillfälle ganska naturliga misstanken i första förskräckelsen att det var mordbrand, helst förra eldsvädan bordt vara alla så skarp varning mot värdslösbet att vädeld deraf bordt vara omöjlig; lika glädjande var och är det nu efterät att se och vitsorda det nit, som gjorde skadan till den minsta möjliga och för andra gången räddade denna stadens vackraste, samt bäst. och tätast bebyggda del. Heder åt alla, som härtill bidrogo! Elden tros hafva uppkommit genom nägon värdslöshet, och skola vi derför redogöra då blifvande undersökningar hunnit utreda förhällandet. — Att en tidning gör anspråk på att få polemisera mot en annan, uti denna sednares egna spalter, utgör väl i formelt hänseende den största orimlighet man kan tänka sig inom pressen; men då redaktionen af Winterbladet begärt att i Aftonbladet få infördt ett genmäle å hvad vi härom dagen yttrat emot Winterbladet i bankfrågan, vilja vi för denna gång villfara en sådan begäran, under förklarande att det å vår sida är ett undantag, som för ossBej är förbindande vid andra tillfällen. Berörde genmiöle är af denna lydelse: Till Redaktionen af Aftonbladet! Tit. har i gårdagens nummer gjort en anmärkning mot vår kritik, sistl. lördag, öfver förslaget till Handels-Aktie-Bankens reglemente, säsom skulle vi hafva falskt citerat 1824 ärs Kongl. Kungörelse om Privat-Banker och på grund däraf ledt oss till den slutsats, vatt 1848 ärs förordning om Aktie-bolag icke äger nägon tillämpning på Bank-bolag, emedan de, enligt 1824 ärs kungörelse, skola ovilkorligen ingås under solidarisk ansvarighetn. Detta är den enda punkt, hvaruti Tit. anfört mot oss nägot bestämdt; och därom utbedja vi oss således, att Tit. ville i sitt blad intaga följande erinringar, hvaremot vi icke ämna yttra någon ting till bemötande af Tit. obestyrkta, allmänna tillmälen om skarp partiskhet, öfverilad brädska,, oförlätligt slarfs, m. m. som vittnar om en hetta, den vi icke kuona förklara, då det icke är Tit. eget reglemente, som vi kriticerat. Hvad den falska citationen, angår, så anmärka vi först, att vi — — icke citerat 1824 ärs kupgörelse, endast angifvit vär upfattning af dess syftning, hvilken vi fortfarande anse varasä, som vi i vär kritik upgäfvo; sedän att ingen citation, fullständig eller ofullstän lig, bevisar nägot i denna tvist, emedan, efter vår orubbliga öfvertygelse, 1848 ärs lag om aktie bolag icke upphäfver 1824 ärs lags stadgande om solidarisk ansvarighet, i fråga om sådana bolag, som bedrifva bank-rörelse med tryckta och graverade förbindelsers. Så har saken ocksä blifvit af regeringen sjelf upfattad uti de förlidet är utfärdade oktrojer för filial-banker, där det i 1-6:n uttryckligen heter, att del-ägarne skola en för alla och alla för en, jemnlikt Kongl. Kungörelsen d. 14 Jan. 1824, ansvara pför filial-bankens fonder och förbindelser, af hvad namn de vara måä. Regeringens upfattning af lagen är således enlig med vär, och det ehuru filialbankerre, erligt 2 S, icke få utgifra egna tryckta eller graverade kredit-sedlar. A.B. synes oss däremot hafva, om ej citerat falskt, dock förmodligen i brådskan falskt läsit 1848 års lag om Aktie-bolag. Där heter det, i 14 , om bolag, hvilka dedrifva bank-rörelse med egna tryckta eller graverade förbindelser, stadgas särskildts. Ordet förbindelser har Tit. utbytt mot sedlar, hvilket är en betydlig förändring. Den tillämnade bankens räntebärande deposit-bevis å 100 rår kunna möjligen fritagas från att heta sedlar; men förbindelser äro de ovedersägligen. På denna distinktion beror tvistens utgång hufvudsakligen; ty dä 1848 ärs lag icke kan tillämpas på bolag, hvilka bedrifva baekrörelse med !egna tryckta eller graverade förbindelser, och då Am 2 la Tan Ja fd aha I RA ve 2