Aftonbladet – 3 mars 1853, sida 2

och i det han kallade er sin son, att ni ej dragit i betänkande att blottställa ert eget lif för att rädda hans ... Var öfvertygad att mitt hjerta känner sig rördt öfver en vänskap, som är i stånd till ett sådant bjeltemod ... och säg icke mera, jag bönfaller derom, sög icke mera, då jag är tillsammans med er, att ni är vida skiljd från alla edra vänner. Dessa ord, vittnande om ett så lifligt deltagande, uttalades af en ung skön flicka med tjusande anletsdrag, Hennes rörda stämma, benneg blixtrande ögon, hennes purpurröda kinder röjde ett adertonårigt hjertas första ljufva intryck; och Gontrey kunde utan alltför mycken inbilskhet tro sig vara den Pygmalion, som gifvit lif åt denna intagande bildstod. Behöfva vi väl tillägga, att han liksom genom ett trollslag glömde sina dystra tankar; och uteslutande sysselsatt med sin närvarande lycka, återtog han i mild, men allvarsam ton: i 2 — Miss Kate, en ung och skön flickas vänskap är alltför Jjuf och för mycket farlig, att en man, som känner lifvet och som icke mera är tjugn år, skulle kunna mottaga den utan mogen eftertanka. — Äro vi då verkligen så farliga, vi stackars ringa flickor, att man, såsom ni säger, ej utan mogen öfverläggning kan mottaga vår vänskap? — inföll åter Kate, i det hon med en skämtsam min sökte dölja sin förvirring. — Förlåt mig, — återtog Gontrey, — framför allt är jag uppriktig; det är visserligen ett stort fel, men jag är för gammal att kunna rätta mig, och jag: stöder mig på den utlofvade vänskapen för att förklara hvarthän en ung flickas välvilja kan föra den man, som knappt är trettio år ... Kate, den som nu talar till er, har ofta i sina framtidsdrömmai närt förhoppningar, hvilka ni ensam en dag skulle kunna förverkliga, och det är i desse