Aftonbladet – 2 mars 1853, sida 2

verlden, skulle vara mera glädjande för din trogna Bijou. Jag slutar med att ge dig en bjertlig kyss. XII. Följande dagen, tidigt på morgonen, hade jägarne infunnit sig på den utsatta mötesplatgen vid Bloom-Fountain. Anblicken af dessa jägare med deras tillbehör var liflig och pittoresk. Tio par vackra hvita och orangefärgade hundar hvilade här och der på ljungheden, under en svart jagtdrängs vaksamma ögon och eftertryckliga piska. Jagtdrängen hade ursprungligen burit det ärofulla namnet Scipio; men denna benämning hade vid beröringen med litterata personligheter blifvit utbytt mot den af Africanus. Öfverste Daw och Gontrey, klädde lika omsorgsfullt som om de hade jagat på Meltonsslätten, i röda jackor, skinnpermisstoner, kragstöflar och hvita halsdukar, hade nyss stigit af hästarne och språkade med miss Kate, som med en helt engelsk ledighet bar den ståtliga amazondrägten. Mynheer Starks begge äldsta söner hade jemte några andra landtbrukare också inställt sig på mötesplatsen, för att deltaga i jagten såsom åskådare. De sednares landtliga drägter bildade en lika fullkomlig motsats till de begge jägarnes präktiga utstyrsel, som deras magra och illa ansade hästar kontrasterade med Gontreys och öfverstens feta och väl ryktade springare, hvilka af deras jockejer fördes vid handen. Förgäfves sökte ögat upptäcka den källa, som gaf sitt namn åt denna mötesplats; man måste vara ej gå litet hemmastadd i Afrika för att kunna ta reda på en källa i en hel, sandig trakt, der vatten synes till blott på regniga dagar. örNtrey bade ett dystert och nedslaget utseende; han sänkte blicken emot marken likt en man som dignar under tyngden af smärt