Aftonbladet – 24 februari 1853, sida 2

dande, af alla dess mäktiga lockelser saknar ban blott din kärlek. Med dig, dig som jag älskar, och på hvilken jag litar. som. på en verklig vän, har jag icke velat sluta med en osanning. Jag skall säga dig hela det verkliga förhållandet: det är sannt, jag är rulnerad, totalt ruinerad. Men jag svär vid min heder, att min framtida lycka är betryggad, och att den kommer att bero blott af mitt mod och min flit. Gif mig derföre ett prof af din vänskap, som jag har rättighet att fordra af dig, tag emot dessa bankosedlar; summan är visst mycket ringa, men för ögonolicket kan jag icke åstadkomma mer. Bijou kastade med kraftig hand långt ifrån sig sedelbundten och utropade; — Ah, de skulle bränna mina fingrar... Jet måste vara nog med hvad jag redan har kostat dig! as Hon tog ett språng in i närmsta rum och kom strax tillbaka med två små skrin fulla af juveler, dem hon strödde ut på soffdynan. — Hör på, — sade hon med flämtande röst, — allt detta har jag fått af dig, eller åtminstone större delen deraf, tag det tilbaka, det är din egendom... sälj dessa kedjor, dessa armband; jag behöfver dem ej för ati vara vacker: det blir för dig några louisdorer mera, och för mig blir det många sawvavetsqval mindre, j Bijous tårar och ädelmodiga tilibud uppfyllde Gontreys bjerta med intryck, både ljufva och plågsamma. Han upptäckte den friska och rena rosen af en ljuft och innerlig kärlek, der han väntat att på sin höjd finna en tiligifvenhetens blomma, uppdragen i den förtorkade atmosferen af Pariser-nöjena. Det var en verklig skatt han måste öfverge; men hans ömhet hade icke fallit i en otacksam jordmån, hans hjerta kade blifvit förstädt. För en själ, sådan som hans, låg det en rik tröst i denna upptäckt. — Min bästa Bijou, — återtog Gontrey med en röst, hvari ståndaktigheten tvistade med ömheten, — sedan vi lärde känna hvarandra har du troligtvis upptäckt hos mig två stora