Aftonbladet – 24 februari 1853, sida 2

Ivad som i detta stycke i första rummet ådra-n er sig uppmärksamhet är den ovanliga sce-lu iska anordningen, och det må derföre tillåag oss derom nämna några ord. k Anläggningen är i korthet följande : e Nägorstädes på landsbygden i Frankrike borin n gammal läkare, doktor Lebon (hr Jolin)!r emte sina tvenne systerdöttrar Marie (m:ll acobson) och Rose (fru Bergmansson). I deas grannskap bo under en sommartur till lanlet tvenne parisare, bröderna Georges och lenrik de Vernon (hrr Dahlqvist och Sundberg), inga män med förmögenhet och en oberoende tällning. De umgås på förtrolig foti Lebons mus, och det har icke undfallit den fine objervatören att de unga männen fattat tycke ör hvar sin af hans båda systerdöttrar och utt dessa ej heller äro likgiltiga för dem. Men vilken olikhet än i öfrigt må förefinnas melan den allvarsamme, dystre, nästan menniskoiendtlige forskaren och skriftställaren Georges och hans liflige, lättsintige, lefnadsglade broder Henrik, i ett öfverensstämma de dock fullkomligt, nemligen i sin motvilja mot äkta ståndet och sitt beslut att ständigt förblifva gifte, Georges af fördomsfull bitterhet mot qvinnorna och för att ostördt få öfverlemna sig åt sina grubblerier, Henrik för att med full frihet få fortsätta sitt muntra lif; sina äfventyr och småintriger. Vid styckets början se vi dem sålunda i begrepp att efter tre månaders vistande på landet återvända till Paris, den ene ditkallad af en grefvinna hvars riddare han är, den andre af en tidningsredaktör, hvars medarbetare ban skall blifva. Innan de afresa vill likväl den gamle Lebon gifva dem en liten lexa och söka återföra dem från deras villor och till förnuftigare åsigter om lifvet i allmänhet och det husliga lifvet isynnerhet. För att roa traktens ungdom har den gode doktorn en marionett-teater, på hvilken han stundom ger föreställningar. För att fördrifva den sista aftonen de äro tillsammans, inbjuder han nu de unga männen att åskåda ett sådant marionettspektakel, som gifves endast för dem båda; och en ung landtgosse Pigeonneau (br Hedin), I hvars lifliga önskan att få komma till Parisl; förmått honom att öfvertala Georges, hvars dibroder han är, att såsom betjent medtaga honom till hufvudstaden. Det är i denna form doktor Lebon vill bibringa de unga männen, den sistnämnde icke till förglömmandes, den lexa han ämnar dem. Doktorn låter således förhänget uppgå på sin teater, en af hans marionetter framträder och föreställningen börjar. Ett töcken, i form af ett slags förhänge, sprider sig emellertid öfver hela scenen, och då det åter skingras ser man teatern föreställa samma salong vi nyss sett på marionett-teatern och marionetten förvandlad till en lefvande skådespelare. Vi få sålunda se hela doktorns marionett-pjes utföras på den stora scenen af lefvande skådespelare. Doktorns marionettpjes är tre akter (2:a, 3:e och 4:e akterna i stycket) och vid slutet af den sista sprider sig åter töcknet öfver scenen, det skingras och vi se de tvenne parisarne med sin betjent på marionett-teatern åskåda just den slutscen vi nyss lemnat. Doktorn fäller förhänget för sin marionett-teater, framropas af åskådarne och inträder på scenen. Handlingen i första akten återknytes sålunda i den femte, och vi få nu se frukterna af den lexa doktorn gifvit sina gäster. De mellanliggande akterna, den 8. k. mar rionett-pjesen, utgöra här det egentliga skådespelet. Den omklädnad, som det genom första och sista akten erhållit, ha författarne begagnat att angifva motivet, grundtanken deri samt att yttra nägra kommentarier deröfver. I marionettspjesen se vi sålunda de båda herrarne Vernon uppträda, fullföljande hvar och en sin bana med ledning af de falska åsigter om menniskorna och verlden, som vi sett dem hysa. Styckets utveckling visar hvarthän dessa banor leda. Det är hufvudsakligen i fjerde akten som detta genom sinnIrikt anordnade taflor framhålles. Det är i Idenna akt som teatern är fyrdelad. Den ena afdelningen spelar i Nevers, den andra i Blois, den tredje i Paris och den fjerdeiBaIden. På de tvenne sistnämnde ställena se vi styckets tvenne hjeltar, herrarne Vernon, i de förhållanden hvari deras villor slutligen kaIstat dem; på de tvenne förstnämnde se vi tvenne unga flickor som bröderna Vernon träffat ute i verlden, hvilka de älskat, men Imed hvilka deras fördomar och villor nekat dem att förena sig. Genom denna sinnrika anordning ha författarne undvikit att antingen I framställa dessa scener uti serskilda s. k. Ttablåer, som aldrig ge någon rätt föreställning om samtidighet, eller genom den vanliga utvägen att läta berätta det öde som på skiljda håll träffat styckets hufvudpersoner, len utväg som saknar all åskådlighet, och geInom det myckna, det sammanträngda som på len gång, så att säga, öses öfver åskådaren, li hög grad skingrar och mattar det intryck Isom ett skådespel hos honom kunnat ästadTkomma. Syftningen med det hela antydes bäst med doktorns. förklaring till sina unga vänner i sista akten, att han velat visa dem att allting i verlden ej är så svart som Georges föreställer sig det, och icke allt så gladt, så ro2 senfärgadt som Henrik ser det; och att den rhusliga sällheten är den rätta medelvägen melrJan det ensliga lifvets dystra grubblerier och