Aftonbladet – 24 februari 1853, sida 2

min stackars Henri! Du, så vacker, så god, så af naturen egnad att bli lycklig, mina galna nycker, mitt dåraktiga slöseri ha gjort dig olycklig, utarmad! ... Lika obeveklig som en ond genius, har jag utan medlidande fullföljt mitt verk... Af din förmögenhet har jag förstört allt, ända till sista öret! Och likväl, min Henri, likväl älskade jag dig af min själg hela kraft, jag älskade dig med alla dina egenheter; din förbehållsamhet, din köld, din förnäma min; jag skulle ha gifvit mitt blod, mitt lif, för att bespara dig minsta sorg, minsta bekymmer... och det är i stället ruin, ände, ett olyckligt lif, som jag har beredt ig... Den unga flickan återtog efter en paus med konvulsivisk häftighet; i — Men är det väl egentligen vårt fel, vi olyckliga flickor, gom aldrig för oss sjelfva ens tänkt på morgondagen, är det vårt fel, om vi ej kunna förutse hvilka olyckor värt slöseri kan medföra? Då vi se, mina herrar, huru Jätt guldet halkar ur era händer, för att tillfredsställa våra minsta nycker, är det icke då helt naturligt, att vi tro er vara verkligt rika män, och att vi önda till sista ögonblicket äro okunniga om att ni ofta med hela års lidanden och bekymmer måste köpa vår kärlek. Ett lif i nöd och elände skulle bl din lott, min Henri! ... du skulle bli nödsakad att arbeta, för att förtjena ditt dagliga bröd! ... Ah, det är icke möjligt, så får det icke blil.,.. . Gontrey var icke okänslig för denna djupa och smärtsamma förtviflan; stora tårar runnc utför hans kinder, och han tryckte ömt intil sitt bröst den unga gråtande flickans hufvud — Bespara dig alla saravetsqval, min stac I kars Bijou, — sade han med saktmodig stämma .-— dina nycker ha alltför liten del i min ruin min olyckliga spelpassion, Kortens förledand makt är skuld till allt. Hör mig då: de end sälla ögonblick jag erfarit i min lefnad, fö -Idem har jag att tacka dig, din kärlek! Tri mig, Bijou, du kan utan samvetsqval tänk: på din Henri, ty af allt hvad Paris har förle