Aftonbladet – 24 februari 1853, sida 2

ning framhålles uti en mängd ypperliga taflor ur lifvet som genomgå pjesen. Men ännu nägra ord om handlingen i stycket. Liksom doktorn sjelf uppträder såsom en af de handlande personerna i sin marionett-pjes, så har han äfven deri tilldelat en roll ät betjenten Pigeonneau. Denne har fått sin vilja fram att komma till Paris, blifvit en äkta lymmel och slutar med att plundra sin busbondes gömmor då han tror honom ligga i själtåget. Den verklige Pigeonneau, som vi återfinna i sista akten, är högst förtviflad öfver att han kunnat blifva en sådan usling som han på marionett-teatern sett sig framställd; det är en scen af stor komisk effekt då han i sin förvirring ej kan rätt skilja mellan sig och den andra Pigeonneau och tar i sin bröstficka för att återlemna det ur som han sett den andre stjäla från husbonden. Stycket utfördes väl, samspelet var ovanligt godt och alla de medspelande på ett särdeles lyckligt sätt ställde på sin rättafplats.BPubliken utmärkte vid tredje aktens slut med en framropning m:ll Jacobson, och i det vi instämma i dess bifallsyttringar bedja vi endast att få egna en del deraf äfven åt hrr Jolin, Hedin och Svensson. Utom den roll som hr Jolin med så stor förtjenst återgifver i stycket, har han äfven en annan andel deri för hvilken han förtjenar allt loford, nemligen öfverflyttandet på vårt språk, som är verkstäldt med ganska mycken omsorg. Dialogerna äro i originalet till en del på ganska utmärkta vers författade af hr Jules Barbier. Med undantag af en monolog i fjerde akten har hr Jolin i öfversättningen frångått denna form, en förändring som väl egentligen ej kan blifva föremål för något allvarsammare klander, då man i stället erhållit en med ledighet och behag skrifven prosa. Originalet, Les Marionettes du Doeteurs, har i Paris gifvits på Odeon-teatern och der haft 0 a framgång. Den ena af författarne, hr Jules Barbier, som haft hufvudandelen i stycket, är en helt ung man, som ännu torde vara föga känd för den svenska publiken. Han debuterade först för omkring fyra år sedan på Theatre Frangais med ett stycke kalladt Un Poete,, och väckte redan då stora förhoppningar