Aftonbladet – 24 februari 1853, sida 1

Vieille-Montagne, trehundra Mississippi-kanaler, femhundra Ontario-saltgrufvor; och jag vill icke tala om den stora mängden af alla länders guldmynt, och hela högar af diamanter! ... Det tycks som han lånat på pant, den gamla girigbuken!... Men välsignelse öfver honom; ty Gontrey skall nog veta att göra ett ädelt bruk af hans kapitaler. Un:er denna ståtliga specifikation röjde Sampignys anletsdrag hela glädjen öfver en vunnen seger, då deremot hans väng nedslagna ansigte numera blott helt svagt protesterade mot möjligheten af amerikanska onklar. — Jag lemnar er nu, mina goda vänner; jag måste före sex vara på postkontoret, och jag har ännu min första sida att korrigera för morgondagen. Och i det Ricourt helsade med handen med en värdighet, som röjde den politiske mannen, fortsatte han sin gång fram åt boulevarden och lemnade de begge unga männen, sökande sig ett lämpligt tidsfördrif för aftonen. Det torde icke vara utan intresse att närmare följa Gontrey på spåren, för att nogare kunna skärskåda de tärande qvalen hos ett af dessa tusentals offer för de hänförande lockelserna af Pariser-lifvet. Alltsedan den dagen då hans vän Bradshaws ädla tillbud för honom öppnat en utsigt till räddning, hade en total omhvälfning föregått hos den unga grefven. Hans lugna öga lyste icke mera af den feberartade glans, som tillförene hos honom var så vanlig; hans stadiga och säkra gång röjde en man, som känner sin styrka och som kan påräkna ett pröfvadt mod, för att segra öfver lifvets vexlingar. Den manliga stoltheten i hans anletsdrag förrådde visserligen ett orubbligen fattadt beslut; men det fanns ingenting mera, hvarken i hans hållning eller ansigtsuttryck, som påminde om de frätande bekymmer, hvilkas hemliga smärta upptagit en betydlig del af denna berättelse. Det var nemligen så att Gontrey, efter hvad vi redan nämnt, numera kunde utan fruktan blicka in i framtiden; sedan en månad var han säker om att medelst en hedrande ka