Aftonbladet – 23 februari 1853, sida 2

— Om jag går in derpå! — utropade Gonrey med en obeskriflig hänförelse; — stöter väl den drunknande ifrån sig den räddande arm, som vill draga bonom ur vågorna? Nej, nej, ni skulle aldrig kunna föreställa er hu-udant detta lif är som jag tillbragt på de re sista månaderna; under hela denna tid har en afgrundens eld bränt ända till märgen i mina ben. Spel, qvinnor, äfven de starkaste retmedel förmå ej att döfva mina qval. En obeveklig stämma ropar ständigt i mitt öra de olycksaliga orden : Öch sedan!... Attgöra skulder, som jag inte kan betala... attnödgas tigga i följetongerna! . .. Oy, nej nej... tusen gånger nej! ... Detta sedan blir sjelfmord! Tack derföre, bjertligt tack, roin vän; ty ni tillbjuder mig hela år af en rättskaffens lefnad, och äfven efter de bästa kalkyler kunde jag ej bestämma för mig ett längre lif än tre månader. ; — Ni skall således resa? — afbröt Anthony. — Redan i morgon — svarade eftertryckligt Gontrey. — Nej, låtom oss ej utsätta resan så hastigt: jag är mera mån om ert goda rykte, än att jag skulle samtycka dertill. Ni måste lemna slagfältet med bibehållen krigsära, med utslagen fana och under trumslag; ni måste göra en klok reträtt, som icke ger alla dessa goda vänner vapen i händerna; dessa vänner, som äro så benägne att roa sig på den stackars nästans bekostnad, då det går honom illa. Inom en månad skola vi nog hitta på någon förevändning, som i verldens 5gon mo tiverar er bortresa till dessa aflägsna trakter, och åt Ricourt skola vi öfverlemna omsorgen att utbaguna denna nyhet i alla fyra hörnen af Paris. i — Jag känner igen ert goda hjerta, Anthony; er varma vänskap. går ända derhän at