Aftonbladet – 23 februari 1853, sida 1

Article Image
upptäckt gör den ännu obehagligare. Österrike står just på väg att kasta sig ia i den vidtutseende orientaliska frågar, då tilståndet i Italien visar sig betänkligare än någonsin. Afven från Ungern låter det hotande. En korrespondent skrifver i slutet af Januari derifrån, att under det österrikiska regeringen bedragit och bortstött sina trognaste anhängare 1 detta land, äro massorna lika väl disponerade för en resning som de voro 1848. De tallösa småaktigheter, hvari österrikarne på sednaste tiden utöfvat sitt förtryck, hafva högligen bidragit att öka det allmänna missnöjet. I distriktet Pesth offentliggjordes nyligen en proklamation, hvari utfästas belöningar för den som bhjelper till att upptäcka vissa klasser af förbrytare och utlofvas tillåtelse att aflägga hemligt vittnesmål, så att de anklagade aldrig få erfara namnen på sina anklagare. Att sådana löften och lockelser måste väcka ond blod hos: ett i grunden så ridderligt folk gom det ungerska, är lätt att finna. Det allmänna intrycket, slutar ifrågavarande korrespondent, är att vi icke skola hafva något krig förr än den vulkaniska skorpan, på hvilken vi stå, instörtar, och huru snart detta sker, det fruktar jag styrelsen litet anar. Så vidt har Mazzini utan tvifvel rätt, då han i sin proklamation säger att europeiska kontinentens yta är en vulkanisk skorpa, under hvilken slumrar en lava, som skall frambryta i strömmar då Italien reser sig. Men en annan sak är hvad friheten vinner på ett sådant utbrott för det närvarande. Vi befara att det blefve ganska litet. En Kossuths, en Mazzinis makt är företrädesvis negativ; de stora agitatorerna kunna förträffligt nedrifva, mindre ofta skapa, åtminstone något som lofvar bestånd. En revolution i Italien skulle för det närvarande troligen ingenting annat uträtta än att hota, måhända rent af förstöra det konstitutionella Piemonts sjelfständighet, hvilket vore en obotlig skada för friheten. : Den lugna tillväxten, den allt djupare fästade ordningen, den allt högre växande andliga och materiella utvecklingen hos dessa unga och lefnadsfriska parlamentariska stater, Piemont och Belgien, gynes oss vara af vida mera värde för den sanna folkfriheteri, än de fördelar som hastigt vinnas af barikadhjeltarne, för att vanligen lika hastigt förloras. ; Om de sista beklagliga händelserna i Milano medföra någon nytta — och vi älska att tro att äfven de största och för menskliga ögon mest förfärande tilldragelser icke af försynen tillstädjas annorlunda än såsom medel för dess högre afsigter — så torde det vara att ännu ytterligare inprägla omöjligheten att i längden regera förnuftiga menniskor med repet och knutpiskan. Upproret i Milano förhåller sig till galgarne, som för två månader sedan restes i Mantua, ungefär såsom verkan och orsak. Behöfva vi erinra om österrikarnes beteende vid detta tillfälle? Ädla, patriotiska och allmänt ansedda män, såsom Scarsellini och Tazzoli, ej allenast hängda men dessförinnan misshandlade och hudflängda, på befallning af domare som ej förstodo de anklagades språk. Och för hvilka förbrytelser! Naturligtvis högförräderi eller innehafvande af psubversiva, handlingar. Professor Tazzoli blef tolf gånger hudflängd under ransakningen för att aftvingas en bekännelse, och hvarje osammanhängande ord som undföll honom under torturen fördes till protokollet för att vittna mot honom och de öfriga anklagade. Ännu i dödsstunden förföljdes de af sina bödlars grymhet, och Gazzetta del Popolo, berättade att man för samma tillfälle uppfunnit ett nytt slags snara, som förlänger delinqventens dödskamp och ökar dess plågor. Samma tidning tillägger: Mer än två hundra fyratio venetolombardiska familjer se nu dessa första oftrens öde hänga öfver någon dyr anhörigs hufvud. En ytterst raffinerad grymhet i den kejserliga hämnden vill heldre, än att lemna sinnena i ovisshet, gifva dem en försmak af det sätt hvarpå de öfriga fångarne skola erhålla rättvisan. Sådan är den faderligao, den hulda och rättvisa styrelse gom nu beherrskar en stor del af Italien. Icke underligt i sanning att det skakas af revolutionära ryckningar äfven under tryckningen af hundratusentals ordningsbevarande bajonetter. På hvad skall detta olyckliga land, i dess hela sträckning prisgifvet åt tvenne utländska despoter, Österrike och Frankrike, sätta hoppet om sin slutliga befrielse? Så länge båda. sammanrotat sig att endast förtrycka, är det ingen utsigt till räddning; men vänskapen mellan sådana makter brukar ej räcka evigt, och ur deras strid torde ännu en gång framskymta en gryning för Italiens lycka. Hittills har Napoleon III smekt påfvedömet och bourbonen på Neapels tron. Men farbrodrens föredöme ligger öppet för honom, och redan kastar den unge Murat snikna blickar på kung Bombas palats. Hvad framtiden här kan medföra ligger ännu fördoldt för våra blickar, men visst ir att den hotande krisen ej aflägsnas eller örmildras af alla de nya grymheter och fasor —— — —— —-—-——-—— — — — —O— K— K — — —-- X AJALJVLJj

23 februari 1853, sida 1

Thumbnail