Aftonbladet – 23 februari 1853, sida 1

verlden tillräckligt, för att kunna vetå, att er sådan inkomst ej motsvarade era utgifter. Der summan räckte väl knappt till för att. betals er skräddare och att bekosta ert ungkarlshushåll. Förstå mig rätt, Henri, jag säger viss icke detta såsom en förebråelse: när jag blickar tillbaka på mitt eget förflutna lif, inser jag alltför väl, att jag icke har rättighet att fälla en sträng dom öfver andras ungdomsdårskaper, de må vara af hvad slag som helst. I det Anthony uttalade de sista orden, förrådde en darrning i rösten hans djupa rörelse, och en purpurrodnad färgade hans ansigte. Han fortfor vidare: — Kortligen, kan ni neka till att ni för tre månader sedan af ert kapital ej hade mer i behåll än nitton tusen, några hundra francs. — Hvem har så noga kunnat underrätta er om mina affärsförhållanden? — sade Gontrey, med hämmad förbittring; så mycket blyges menniskan öfver att äfven för sin bästa vän blotta sitt elände. — Skulle väl en falsk blygsel komma er att misskänna den uppriktiga vänskap som gör, att jag intresserar mig för er ekonomiska ställning, och det lika lifligt som om ni vore min egen bror? — Åh, jag är otacksam; men förlåt . . . jag finner mig sä olycklig, — återtog Henri, i det han for med handen öfver sina fuktiga ögon. 2 Och nu, hvad beslut har ni fattat? Hvad länker ni göra? — fortfor baronetten. — Jag tänker göra ett tvärt slut, .. då ingenting mera finns qvar, — svarade Gontrey med en bruten röst, som röjde hos honom en örtviflans ångest. — Och det som finns qvar . . . huru mycket velöper det sig till? — Till något öfver tjugutusen trancs--På de sista tre månaderna har jag haft god