Aftonbladet – 18 februari 1853, sida 2

igen vill ge mig något, — svarade militären stammande och rodnande, — så ge mig då, örstås, med herrns tillåtelse, lof att... — Ått omfamna mig? Ack! gerna det; af ut mitt hjerta! — afbröt lifigt Bijou. Och hon framhöll åt soldaten sina begge ourpurröda kinder, på hvilka han tryckte en olygsam och vördnadsfull kyss, hvaröfver icke ens en den mest vilda Othello kunnat taga numör. Några ögonblick derefter lemnade de begge anga corps-de-gardet, lifvade af tacksamhet för de godhjertade soldaterna, hvilkas kallblodighet och oförtrutenhet förskonat Pariserfolket för så stora olyckor. Ack! vi böra här tillägga, att på detta samma torg, och i detta samma corps-de-garde, som nu varit vittne till så rörande omsorger, några år sednare Februari-hjeltarne åtogo sig att gälda den allmänna tacksamhetsskulden, genom att midt ibland lågorna döda aderton martyrer, som sålunda föllo ofter för den trohet de svurit fanan, och för deras tillgifvenhet för sitt lands institutioner. — Ab, der har jag er ändtligen! — sade en väl bekant stämma midt ibland folkhopen. Och i detsamma tog Bradshaw plats vid Gontreys sida. — Ah, min söta mylord, vi råkade vackert ut, vil — sade lifligt Bijou. — Medusas skeppsbrott, öfvergången vid Beresina äro blott sagor att skratta åt, i jemförelse med min historia. Utan Henri, utan den tappre, den gode Henri, — tillade den unga flickan, i det bon kastade tacksamma och kärleksfulla blickar på sin räddare, — hade Bijou icke mera funnits till... hon hade varit krossad, ibjelklämd!... Ni skulle ha sörjt mig, ni också, icke sannt? Men nu kommer ni me oss, vi gå Nu att få oas en glace. Ah, det har minsann gått nog heit till för oss, att vi nu kunna ha rättighet att svalka oss, och jag får då tid att närmare beskrifva hela händelsen för er. Först och främst, och egentligen så vet jag just ingenting; alltifrån dansens början mådde jag illa som ett riktigt sjåp;