Aftonbladet – 18 februari 1853, sida 1

rädda en drunknande, och detta allt lika lätt som vindflöjeln vrider sig åt olika väderstreck. Gontreys krafter uttömdes under denna kamp, hans nästan förlamade arm förmådde knappt uppbära hans följeslagerskas liflösa kropp; en långsam, qvalfull död syntes hota de begge unga, då försynen, i skepnad af en vacker municipalgardist till häst, uppenbarade sig för Gontreys blickar. Den ädla stadsmilisen syntes nu på skådeplatsen för faran. Slutande sig i en tät fyrkant, framskred den i folkhopen, med denza oöfvervinneliga styrka som vinnes genom disciplin. Tätt efter infanteristerna följde några ryttare, beredda att på sina sadlar uppe taga och till .corps-de-gardet föra gäårade samt afsvimmade qvinnor. Genom en förtviflad ansträngning lyckades det Göntrey att närma sig den räddare, som försynen sände bonom. — En afsvimmad qvinna ... för Guds skull rädda henne! — utropade Gontrey. Detta rop, verkställdt med förtviflans hela kraft, hördes af ryttaren; med herkulisk hand lyfte han den unga flickan från Gontreys kraftlösa armar, lade henne tvärt öfver sadeln, vände om sin häst och tog vägen åt corpsde-gardet till. Vaktrummet i Champs-Elysdeg företedde i denna stund en sällsam anblick: afsvimmade qvinnor, gråtande barn; — ty aftonens olyckor hade ändå icke varit så stora gom man kunnat befara, — lågo öfverallt på tältsängar och stolar; det var ett nöje att se hvilken rörande och innerlig omsorg de välmenande soldaterna slösade på de räddade, hvilka hade dem att tacka för lifvet; här låg en gammal krigsman på knä framför en liflös qvinna och gned hennes tinningar med en fuktad näsduk, Tika omsorgsfullt som man kunnat vänta af äfven den mest erfarna kammarjungfru; der åter höll en eex fots koloss på armen en liten gosse, som, för att skingra sin sorg, af alla krafter ryckte i sin beskyddares länga mustacher. E — Hvad det här ändå är narraktigt! —