Aftonbladet – 15 februari 1853, sida 2

le fallna politiska partierna, som icke kunnat örmås att--hylla det närvarande tillståndet i rankrike. Till detta sednsre slaget hör ett af Svenka Tidningen meddeladt porträtt af general Javaignac, som hon förklarar vara ypperligt ecknadt. Antingen har Svenska Tidningen cke läst artikeln innan deita omdöme nedskrefs, eller ock vill hon i sin mån understödja den franska tidningens bemödaaden att 1edsätta en man, som hittills af-alla partier alla länder fått åtnjuta rättvisa. Se här hvad som säges om det parti, hvars statsman OCavaignac anses vara: Denna republikanska skola var liberal endast till namnet. Den hade länat af berget, begreppet om nakten, uppdrifven ända till den råa styrkans kult. Den hade derifrån länat allt, utom tyranniets fasor, som den förkastade. Att styra var, för denna skola, att herrska. Dess herravälde skulle icke hafva blifvit blodigt, men det skulle blifvit -oblidkeligt. Den förstod icke att lämpa en regering efter samhällets mättstock ; det var tvertom samhället, som den ville stympa och tillyxa efter sina grundsätsers mönster. Denna skola dödade den fria viljan i frihetens namn. Hon förnekade och föraktade kristendomskänslan hos menniskan, och insatte i dennas ställe en kall, sjelfvisk och torr rationalism. För henne var staten allt, och det lefvande fäderneslandet, det af så mänga stridiga intressen, så mänga fromma och ömtåliga trosläror, så mänga dyrbara traditioner sammansatta fäderneslandet försvann inom den tränga jerncirkeln af denna kalla och ovilkorliga enhet. Efter detta system var sjelfva barnet, detta naturens och hjertats egendom, icke mera familjens: det var statens tillhörighet. Med ett ord, hvad som läg på botten af denna dogm var despotismen lagliggjord, ordnad, bestämdt indelad, stigande nedifrån och uppåt såsom folk-kraft, för att innesluta en hel nation, dess verksamhet, dess frihet till handling, dess förståndsförmögenheter och dess vilja. Hvad säger läsaren om denna slutmening? Nog vore teckningen ypperlig, om den gällde kejsaren, men huru den skall kunna lämpas på Cavaignac kunna vi icke fatta. Om Cavaignacs personlighet yttras: General Cavaignac baricke afnaturen undfätt denna verksamma, smidiga och ihärdiga jernvilja, som bildar stora statsmän. Den skenbara oböjligheten är hos honom endast en beräknad envishet. Företagsamhetsanda fattas honom. Han binder sanningen vid reglornas måttstock, i stället för att utsträcka: reglorna efter sanningens måttstock. Småaktig formalist, underordnar han grundsatserna under formernas tväng. Mindre passande att styra än attbefalla, kommenderar han, men leder icke. Hans vackra krigarebana har varit hans enda politiska lärospän. Han fattar rättvisan endast såsom styrkan, och pligten endast såsom disciplin. Nationen var, i häns ögon, ingenting annat än en legion. Han skulle hafva velat indela den i regementen, låta den marschera i sitt eget partis fotspår samt inöfva och vänja den vid frihet, såsom man vänjer rekryter vid elden. Hans fosterlandskärlek bade, i sitt uttryck, nägot kort, kärft och kallt, som ingaf fruktan, befallte vördnad, men ingalunda väckte deltagande. Man säg i honom snarare hufvudet för ett system, än själen i en öfvertygelse.. Hans egentliga öfvertygelse bestod endast i en härdnackad envishet. Denna envishet härflöt för öfrigt helt och hället från hans samvete. Han hade vant sig att med det kalla förständet undersöka allt, och han antog aldrig en id, utan att den först hade genomgätt en matematisk bevisnings prof. Sä snart den i hans ögon bestätt detta prof, betydde det föga om den var :sann eller falsk; för honom antog den då straxt egenskapen af en obestridlig sanning. Det är naturligt att den fratska tidningen icke kunnat frånkänna Cavaignac aila slags förtjenster. Under det man förnekade honom alla nödiga egenskaper, för att stå i spetsen för en regering, bjöd klokheten tvärtom att tillägga honom åtskilliga goda egenskaper, som förmodligen anses öfverflödigal för dem som regera. Så erkännes att han, af naturen rättskaffens och flärdfri, endast ville det rätta och sökte det goda. Men det tillägges att han gjorde sig så säker i medvetandet af sina afsigters renhet att han aldrig lät dem nagelfaras af en högre insigts pröfning, och att hans stränga redlighet verkade hos honom jett slags högmodig tro på egen ofelbarhet. I det följande får man veta anledningen bvarföre Cavaignac ieke kunde bibehålla sig vid makten. Den egenskap, som man hos statsmännen benämner viljan, inhemtas hvarken genom theorier eller i praktiken, Den är hvarken en regel, eller en metod, eller en mekanism. Det är Gud, som förlänar den åt några vissa bland sina utvalda, säsom en fullmakt, hvilken styrker deras kallelse att befalla öfver andra. Den är en skapande förmäga endast i mån, som den är en verkande förmäga, och dess verksamhet är mindre ett uttryck af karakteren än en sammanfattning af de andliga förmögenheterna. För att vara i besittning af viijans hela rika och fruktbringande makt, är det fördenskull ieke nog atthöja sig till rättskaffenheten eller till hjeltemodet genom karakterens ädelhet och oböjlighet: man mäste också höja sig till sanningen genom sin andes öfverlägsenhet. Det säges vidare att om det blott varit fråga om att utöfva herravälde genom karakterens storhet, skulle Cavaignac på ett beundransvärdt sätt hafva styrt republiken, ty han hade alla egenskaper och dygder som passa för en sådan roll. För att han skulle varit en förträfflig regeringschef fattades blott att Frankrike liknat Afrika. Cavaignac har icke förmåga att uppfatta myndighetens begrepp, endast styrkans. Att herrska är hans natur. Förklarad anhängare af folkets suveränitet, antager han dess befallningar blott då han dikterat dem. Det anförda torde vara tillräckligt för at rätt bedöma kejsartidningens omdöme om ICavaignac. Vi sysselsätta oss vanligen icke med innehållet i den mängd artiklar som Svenska Tidningen hemtar från utländska blad: men då hon torde återkomma till hr de lö Guerronieres .porträtter, hafva vi ansett Oss böra påpeka den orena källa hvarur de flyta