Aftonbladet – 10 februari 1853, sida 2

Teater, Kongl. teatern: Hertiginnan de Nangis, dram i 2 akter af Bayard; — hr Almlöfs recett: Anna af Österrike, intrigstycke i 5 akter af Ch. Birch Pfeifter, efter Dumas Musketörerna,; — Pas de Shawl Oriental af Selinder; — När kärleken slocknar . . ., komedi i 1 akt, öfversättning. Iertiginnan de Nangis är det namn hvarunder man på vår kongl. skådebana infört en 2-aktsdram af Bayard, La Grande Dames. Denna namnförändring är icke utan inflytande på det deltagande, hvarmed åskådaren följer handlingen i stycket och uppfattar de bilder författaren deri framställt. Genom att, såsom den franska författaren gjort, redan i namnet gifva ett uppslag till handlingen, en antydan, en öfverblick af dess syftning, skulle man kommit åskådaren att alltifrån början från rätt synpunkt betrakta de täflor som framställas. Nu deremot, om han råkar på affischen förbise det franska namnet, kommer han måhända först vid styckets slut till nåzon klarare insigt om meningen med det hela. Ett nomen proprium såsom namn på ett stycke synes, så vidt sig göra låter, böra undvikas der detta nomen proprium ej betecknar en historisk person, hvarg öden, karakter, handlingar eller egenheter det utgör styckets syftemål att framställa... Ingen skulie väl t. ex. gilla om Shakespeares Measure for Measuren öfverflyttades på ett fremmande språk under namn af Vincentio af Wiena, derföre att detta. är namnet på en af de mera framstående personerna i stycket, Det torde tillgifvas oss att vi så länge uppehållit os3 vid blotta namnet på ett stycke, om hvars innehåll vi knappast torde bli så vidlyftiga. Vi ha önskat fästa uppmärksambeten på en grundsats, på hvilken det ej vore ur vägen att våra öfversättare och teaterföreståndare aktade litet mer, i stället att, såsom nu ofta sker, på fri hard omgöra namnen, stundom på ett sätt som beröfvar styckena ett af de hufvuddrag författarne, just genom sjelfva namnet deri inlegt.. Våra anmärkningar förfalla naturligtvis för sådana fall, der de fremmande: namnen. innefatta ordlekar, som ej kunna på vårt språk återgifvas. Men vändom o0ss till innehållet af hr Bayards dram. Såsom redan . namnet angifver målas deri verldsdamen, verldsdamen i sina: förviltelser, följden af en skef ställning i hvilken konstlade;. och onaturliga förhållanden kasta henne, som ej på brukets och kastfördomarnes bud-kan aflägga qvinnans känslor, qväfva bjertats röst. Denna föranledning framställes ej särskildt i hr Bayards dram; man ser, endast följder af orsaker som ligga i det dagliga lifvets förhållanden och med hvilkas upprepande författaren ej. förlänger-och belastar sitt stycke. Vi ha ofta anmärkt huru illa de franska sedemålningarne trifvas, omplanterade på fremmande jordmån; dessa anmärkningar torde. emellertid vara mindre tillämpliga på detta stycke. Verldsdamen är temligen fremmande för folkets seder i allmänhet, för nationallynnet, hon är sig mera lik öfverallt, man skulle kunna säga hon är fransysk öfverallt der franska bruk och franska hofseder fått fotfäste bland de högre eller högsta klasserna. Stycket är en naturmälning, hvars förtjenster ligga i sann och trogen uppfattning, uti en med färdighet utförd teckning; men det är på samma gång en tafla hvari skuggorna ha öfverhand, utan att framhäfvas genom några ljusare partier af den styrka, att de förmå ätdet hela gifva någon högre, till hjertat talade skönhet. Fru Dureull (m:ll Jacobsson), den maka som hertiginnan de Nangis (fru Bergmansson) gifvit sin skyddsling Ferdinand Duzeuil (br Sundberg); för att förskaffa honom förmögenhet och såsom ett trappsteg till de höjder dit hon velat upplyfta honom, denna Ameli Dureuil, säga vi, är visserligen en älskvärd biid, men denna ljuspunkt ligger nog mycket i bakgrunden att icke alltför mycket nedtryckas af : de omgifvande tunga skugorna. Med den kännedom om skådebanans kraf, som man företrädesvis finner bos de franska författarne, har hr Bayard i detta stycke beredt skådespelarne, synnerligen de båda qvinliga, flera tillfällen att utmärka sig, tillfällen af hvilka fru Bergmansson och m:ll Jacobsson i vissa delar på ett ganska förtjenstfullt sätt begagnade sig. Särdeles förtjenst inlade m:ll Jacobsson i de sista scenerna, hvaremot hon: stundom under första akten föll in i det manår af sjuklig vekhet, som man icke sällan nödgas hos henne anmärka. Fru Bergmansson var en i allo lysande verldsdam utan att antaga den högdragna stelhet, som en del af våra skådespelerskor tyckas föreställa sig oundgängligen tillhöra förnämheten. För återgifvandet af det vårdslösa, inskränkta, förnäma öfversitteri som författaren med några lätta drag tecknat uti Leon de Jarsys. person, saknar den kongl. teatern någon lämplig skådespelare, och eleven Östberg gaf oss endast en matt föreställning om detta af bördsfåfängan uppblästa, med enfald och lättsinne inmängda högmod. Hvilken romanförfattare i forntid eller samtid har väl förmått i högre grad än Alexander Dumas fängsla sina läsares uppmärksamhet; hvilken dramatisk författare har väl i högre grad än fru Ch. Birch-Pfeiffer förstått sig på hvad vi skulle vilja kalla scenens teknik. Mot båda har deremot, från en högre synpunkt betraktadt, anmärkts en löslighet i sjelfva innehållet, som icke uppväges af den öfverlägsna konstfärdighet, det mästerskap, som TESONESERISTTEER OT ANDRESS SEN RESTE TEN ONT TNE TREE b Jag kommer för att säga dig farväl; bästa