Aftonbladet – 10 februari 1853, sida 2

efva obemärkt i försakelse och enslighet, i stället för i öfverflöd och ett gladt sällskapsif, hvad skulle du väl göra i detta fall? Hvad du talar bedröfligt, Ruth. Lewellyn! Hur kunna sådana tankar falla. dig in? Jag var än aldrig tänkt på möjligheten af något sådant., Kom dock ihåg, bästa Rosamunda, att du förenar dig med honom i lust och nöd, i risedom och fattigdom; och en bit bröd och en dryck vatten, kryddadt af sann kärlek, skulle vara ljuft äfven i en ödemark, vore det ej så? För all del spå icke så olycksbådande, Ruth Lewellyn, du talar om kärlek så poeiskt, att trots ditt kalla, nunnelika sätt, Inbillar jag mig att du ganska mycket erfarit dess inflytande,, sade Rosamunda, med en anstrykning af harm i tonen.. Ruth teg, men i hennes milda och kärleksfulla ögon :var der en förebrående blick som en lång tid efteråt förföljde Rosamunda; och återigen drömde ;hon denna natt underliga, fantastiska drömmar om Santillian och Ruth Lewelyn. IV. Det var en ovanlig rörelse i det annars lugna hemmet på Talissen, och till och med mr Ephraim krälade fram för att se hvad som var å färde, liksom en snigel då den kryper ur sitt skal en solskensdag. Strålande, småleende och lycklig var den sköna Rosamunda, den sol kring hvilken alla de mindre planeterna rörde sig, ty Santillian hade anländt. Han var i London, der han uppehölls af några angelägna göromål, och inom några få dagar skulle han vara på Talissen för att herata sin brud: dagen efter hans ankomst till mr Ephraims skulle giftermålet ega rum. Rosamunda hade med säkerhet räknat på Ruth Lewellyns biträde såsom brudtärna, och blef derföre icke litet ledsen och bedragen i sin väntan, då Ruth tidigt på morgonen inkom i hennes rum, resklädd och bärande i handen en marokinglåda, under det hon småleende sade;