Aftonbladet – 10 februari 1853, sida 2

Jag kommer för att säga dig farväl; bästa Rosamunda; ty jag reser till Lewellyn på nåon tid. Min förmyndare har gifvit mig sin tillåtelse, ty Morgan, den gamla hushållerskan, har länge önskat se mig, och i går fick jag höra att hon hastigt sjuknat. Men vill; du. icke dröja, Ruth,och vara-roin brudtärna — ; vara närvarande vid mitt bröllop . med :din fordna vän Santillian? Detta måste jag säga är: ganska. ovanligt: och; besynnerligt af dig att just nu öfvergifva oss allesammans., . Nej, nej, säg icke så, goda Rosamunda, jag meaar det i sanning icke så. Men jag måste resa till Lewellyn och jag aflägsnar mig härifrån, då jag nunst skall saknas. Säg ingentiog mer, aldrabästan, bad hon, då hon såg Rosamunda i begrepp att tala; det är förgäfves; inom några minuter är jag borta. Men jag har något att skänka dig, innan vi skiljas åt — kanske för alltid. Jag har berättat dig att Santillians far och min far voro vänner; min mor älskade Sidney, då han var blott ett barn. Juvelerpa i denna låda — härvid leranade hon marokinslådani Rosamundas händer — voro hennes. Hon yttrade alltid den önskan att Santillians brud skulle ega dem. Mottag dem derföre af mina händer, såsom min bröllopsgåfva till dig, vackra Rosamunda; de skola värdigt pryda dig, Stundom, då du bär dem, skänk då en flyktig tanke åt din predikande, allvarsamma vän, men skulle motgångar inträffa — och hvems lott är väl säker och oföränderlig? — då, Rosamunda Mertonn, påminn dig det älskande hjerta, den öppna famn, den ovanskliga tillgifvenhet som Ruth Lewellyn eger för dig.. I det hon sade detta, slog Ruth sina armar om Rosamundas hals, lade hennes hufvud saktå intill sitt bröst och tillade, under det hon med ömhet tog mellan sina fingrar en af hennes silkeslena lockar: får jag be dig om denna?p (Forts. följer.)