Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 3

Misanthrope och sin ecole des femmes gaf hal t exempel på en god konversation. 1! Äfven hofvet utöfvade ett välgörande in t flytande på konversationen. Ludvig XIV had: tillräcklig urskiljning och god smak för at ; beskydda Moliere och taga hans sak om hand ja, till och med att på sätt och vis göra sig till hans medarbetare, genom att för honon 1 uppgifva några scener till behandling. Genon en förening af majestät och galanteri ga . denne konung åt konversationen en präge . af oöfverträfflig smak och elegans. ) Den tidens romaner och bref visa osa hvac ; konversationen då blef; den blef nämliger , någonting utsökt, sinnrikt ja till och mec grundligt, på samma gång den ändock bibeiu höll sin prägel af galanteri. Under det Ni. rinon de PEnclos muntligt konverserade med Saint Evremond, konverserade m:me de Sålvigne skriftligt med sin dotter och sin ku sin Bussy Rabutin, och detta på ett sö lintagande sätt att denne en dag svarade henne: ) Era bref göra mig så mycket nöje, att, om jag än kunde få tillbringa mitt lif i ert säl skap, hvilket för mig skulle vara det ange: nämaste i verlden, så skulle jag ändock stundom lemna er, blott för att få skrifva er till Toch få svar,. N En annan gång åter skref han: Farväl! jag skulle kunna ha mycket me; att orda om, om ej en arrendator just nu kom till mig med en liten penningpåse i handen; ljag måste således lemna er för att tala med honom, ehuru han visst icke är så älskvärd som ni; men han kommer till mig med penningar till mitt uppehälle, och jag vill lefva för att beundra ers. Var det icke äfven ett slags skriftlig konversation, ehuru visserligen 1 högre stil, som La Rochefoucauld gjorde i sina Mazimes, och hertig de Saint-Simon i sina Memoires? Se här hvad den förstnämnde i denna bok som, så att säga, är blomman och frukten af hans lif i stora verlden, säger om konversationen, som han så väl förstod att bedöma: En af orsakerna hvarför så få menniskor äro angenäma under konversation är den, att det knappt finnes någon som icke tänker snarare på hvad han sjelf ämnar säga, än på att svara på hvad man säger honom. De artigaste antaga visserligen en uppmärksam min, medan man dock i deras ögon läser en tankspriddhet som antyder deras otålighet vid hvad de höra och deras ifver att återkomma till hvad de sjelfva ämna säga; men det är ett dåligt medel att behaga andra eller öfvertyga dem, genom att blott söka behaga sig sjelf. Konsten att höra på väl och svara väl är en af de största fullkomligheter man kan utveckla under en konversation. La Bruyere uttrycker samma tanka ännu kortare: Det är, säger han, vida mindre nödigt att under konversation : sjelf vara qvick än att öfvertyga andra att de äro det; den som efter ett samtal med er är nöjd med sig sjelf, är äfven nöjd med er. :Menniskorna tycka ej om att beundra andra, utan vilja heldre behaga; de söka mindre undervisning och nöje än bifall och gillande. Noga beräknadtbestår det största nöjet uti att kunna göra andra nöje. Vid samma tid m:me de Sevignå författade sina bref, gaf Pascal genom sina Petites lettres begrepp om : ett fint skämt lämpadt på allvarsamma ämnen, för att förmildra dem; och kämpande mot jesuiterna liksom Plato fordom mot sofisterna, liknar han denne stundörm lika mycket för formens ironi och attiska skärpa som för öfverensstämmelsen i tankarna. Hvilken förtjusande konversation är icke Voltaires outtömliga korrespondens, som varat ettio å fyrtio år, utan att man tröttnat dervid. Rousseau gaf teorien: af konversationen uti detta bref i la Nouvelle Heloise hvaruti han junder förevändning att skildra pariserkonversationen, gör ett utkast till den ideela konversationen. Upplysning och kunskap, heter det, utgöra den källa, hvarur man öser, och man tjusaz genast af det. vetande och det förstånd som uppenbarar sig i samtalen, ej allenast emellan lärde och snillen; utan äfven emellan män af alla stånd, ja till och med emellan truntimren. Tonen är flytande och naturlig, hvarken tung eller lättfärdig; den är lärd utan peåanteri, glädtig utan stoj, höflig utan tillgjord het, artig utan platthet; skämtsam utan tvetydighet. Det är hvarken fråga om dissertationer eller epigrammer; man samtalar utan attargumentera, skämtar utan ordlekar, och med en gällsam skicklighet parar man qvickheten och förståndet, grundsatserna och infällena, den skarpa satiren , det fina smickret och den stränga moralen. Man talar om allt, på det att hvar och en skall ha något att säga, man tränger aldrig djupt in i frågorna, af fruktan att trötta, utan framkastar dem biott liksom förbigående och behandlar dem skyndsarat; precisionen leder till prydlighet; hvar och en säger sin mening och bestyrker den med få ord; ingen anfaller med hetta en annans meNing, ingen försvarar envist sin egen; man liskuterar för att vinna upplysning. och hejlar sig alltid hitom dispyten; hvar och en lär någonting, alla hafva roligt och gå nöjda hem, ch äfven den klokaste kan från dessa samal hemta ämnen värda att i tysthet begrundas.. Rousseau sjelf gaf emellertid med sitt oiemna .