Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 2

och lättfattlig för hvarjom och enom. Af symfoniens fyra satser vann det tjusande Adagiot, af goda skäl, det starkaste bifallet. Så vacker menuetten äfven var, skulle vi dock vilja gifva priset åt tredje satsen af samma namn i den Mozartska symfonien. Uti det förträffliga finalet tyckte man sig tydligen märka att mästaren något modererat glädtigheten, som också i benämningen ej för mycken, var angifvet. Hvad utförandet beträffar, torde det, öfverhufvud taget, förtjena stora loford. Kanske gick den Beethovenska symfonien aldrabäst; den tycktes äfven af herr kapellmästaren anföras med synnerlig xamore. Konserten var rätt talrikt besökt, men hade utan tvifvel förtjenat att vara det ännu mera, både för det goda ändamålet och den myckna möda hofkapellet haft för att skänka allmänheten en så njutningsrik afton. Dä emellertid för en större del af publiken uteslutande symfonimusik kanske förefaller något tröttande, vore måhända mera skäl att framdeles gifva en eller högst två symfonier, omvexlande med sångnummer, och då det väl är att hoppas att dessa med så mycken omsorg inöfvade symfonier komma att snart uppföras ånyo, vore önskvärdt att de fördelades på olika aftnar, hvarigenom äfven en angenäm omvexling för allmänheten bereddes vid de af nästan endast solosaker eller duetter bestående soireerna. —Lt. SSONDETOEEEVECTEEDEA Se