Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 2

ställer er tillfreds. Det är godt och väl — men, säg mig, har ni förutsett upplösningen? SvzAnne. Upplösningen? ... Jag .. jag vet icke... (Hon framtager nu den-lilla guldnyckeln och räcker den tvekande åt Raoul. Den sednare gör en åtbörd af förvåning och riktar stirrande blickar på Suzanne, som återtager småleende:) Ni tviflar? , .. Den der romanen... den är redan skrifven... Vill ni ännu en gång läsa den? (Hon visar honom en packe bref, som ligga öppna på ett bord.:) RaouL. Hvad är dethär? ... Mina bref?... (Han tager dem med konvulsivisk häftighet.) Mina bref till George! . . . Men hvad är då på färde? ... För Guds skull, tala då! Låt mig icke vara i denna ovisshet ! SUzAnnE. Den, till hvilken ni skref dessa bref, skickade dem till mig så snart han erhållit dem. Gjorde han orätt deruti, Raoul? Han har förrådt er, det är sannt...men jag har varit så outsägligt lycklig!... Jag skref ett svar på hvart enda af dessa bref, i hopp att en dag kanske... Der finnas de. Raovz. (Han hörer Suzanne, dock utan att synas höra henne. Han är upprörd och darrande. Plötsligen går han häftigt fram till fönstret.) Men hvad var det då jag såg med gin egna ögon? Den der skurken, som finns er I GEOoRrGE (lyfter upp fönstergardinen och säger, t det han njäfler sig): är fins blott en vän. Raour. Du!..-. Är det du! O, du gode Gud! Det är George! (Han fattar rörd hans begge händer.)