Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 2

NV 6 FP eat AR ningens sista årsfest den 9 N HUSIE ; Kongl. Hofkapellets konsert. Den konsert som af kongl. hofkapeilet till förmån för dess pensionskassa sistl. lördag gafs i hr Dela Croix sal erbjöd musikvännen en afton af stort och på sednare tiden sällspordt intresse i det att icke mindre än trenne symfonier uppfördes, hvaraf tvenne af de begge kända storheterna Mozart och Beethoven samt den tredje af Schumann, hvarom i Tyskland mycket har talats och skrifvits både för och emot, mensom här torde vara mindre känd. Schumann, som är född 1810 i Zwickau, således sachsare till börden, hade till en början valt Haydn och Mozart till mönster; derefter fästade han sig med förkärlek vid Moscheles och Ries tills han slutligen i Beethovens och Schuberts verk trodde sig hafva funnit en ny verld för sig öppnad. Efter att hafva hört Paganini i Italien offrade han sex å sju timmar dagligen vid pianot, men en åkomma i högra handen hindrade honom från fullföljandet af denna bana -och han började nu studera kompositionskonsten under ledning af Dorn, sedermera musikdirektör i Riga. Utom de tre symfonierna har Schumann skrifvit diverse ,Fantasistycken, Arabesker, Capricer, och hvad de allt hafva blifvit kallade. I förening med Knorr och Wieck utgaf S. 1834 en musikalisk kritisk tidskrift, hvarihan i talrika artiklar under olika pseudonymer utvecklade en ovanlig kritisk talang, som man dock beklagar stundom urartat till personlig polemik. Schumann är sedan 1840 gift med den berömda pianofortespelerskan Clara Wieck. Det låter väl såsom en parodi att man skulle kunna befinna sig i ett för godt och utvaldt sällskap, men vi frukta nästan att så var fallet med Schumann denna afton då han hade Mozart framför sig och Beethoven efter. Måhända det hade varit bäst att Schumann presenterat sig först och Mozart sist, då man äfven kunde medtagit intrycket helt och ostördt af Mozarts märkvärdiga fuga i sista satsen. Om man dock, geåsom väl torde vara rättast vid bedömandet af den Schumannska B-dur-symfonien, icke anställer någon jemnförelse emellan den och de andra; utan bes traktar den helt och hållet fristående, så återfinner man deri den aldranyaste så kallade romantiska skolan med dess många öfverraskande vändningar och dess oaflåtliga sträfvan efter originalitet, som mäste ernås codte quwil codte. Denna skolas koryfeer tyckas likasom förakta formens skönhet, finna det besvärligt och förödmjukande att träda i Mozarts och Haydns fotspår, men söka så mycket ifrigare att hvar i sin stad blifva en annan Beethoven, kastande sig in i halsbrytande evolutioner, glömmande vingarnes otillräcklighet. Att vilja frånkänna Schumann en vidsträckt kännedom om technikens mysterier vore mycket orättvist; detta torde vara såväl hans som hans medbröders starkaste sida och som gör att deras kompositioners framgång alltid ytterst hvilar på en fulländad exekution. Uti andaniet förekomma åtskilliga vackra motiver och i finalet röjes mycken savoir fairen, ehuru vi ej kunna rätt billiga Schumanns eget epitet om sista allegron, nemligen att den var grazioso,; det hade väl varit nog med animate,. Men då vi lemna fullt erkännande åt dessa egenskaper, kunna vi ej underlåta att yttra den tro, ait just desamma, i förening med den fantastiska oregelbundenheten, hafva den verkan att det händer mången åhölrare som det gick Ixion i sagan: han tager I molnet för Juno. En utländsk konstdomare Ihar sagt: att Schumanns kompositioner hafva I mycken originalitet, som stundom förvillar sig ända till det bizarra och som kommer åhöraIren att önska något mera fallenhet hos komI positören för det melodiska, och utan tvifvel ligger i detta omdöme mycken sanning. Konserten började med Mozarts herrliga CI dur-symfoni, vid hvärs första takter i Allegro lvivace den store mästaren lätt igenkännes på den för honom så egendomliga skönhetsglans. Isom ligger gjuten öfver dessa toner och som 1i Andante cantabile antager en allvarligare och Idjupare färg för att snart ånyo i Menuetto lalegretto framskymta såsom ett mildt rosenIskimmer, och som slutligen i det storartade finalet öfver den beundransvärda fugan, hvi!ken konstart hos mången annan så lätt vill blifva något torr och enformig, på ett lifvande och förskönande sätt kastar sina sista strålar lOm äfven Mozart i denna C-dur-symfoni icke lär så blixtrande alltigenom som i den sednas hörda i D-dur eller så på en gång djup och T vidtomfattande, som i den stora G-moll-symIfonien, hvars like väl fåfängt torde få sökas libland allt hvad symfonier heter, och som väl framdeles engång torde komma i benäger åtanka, så är dock den ifrågavarande ju re Idan så rik på snille och skönhet, att Mozari TT blott genom denna tillräckligt häfdat sin rät latt äfven som symfonikompositör icke behöfvå lemna första platsen åt någon annan. Till slut gafs Beethovens B-dur-symfoni: likaledes ett af de verk, hvari snillet rista för djupa och outplånliga drag att det skull hafva något väsendtligt att befara af modet: och tidens vexlande tycken. Beethoven äl Thär icke den väldige, stormande giganten så som i C-moll-symfonien, icke heller den dy. sIstre grubblaren med svärmod i blicken och r det sardoniska löjet spelande kring läpparne