Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 1

: förvaras i Stockholms stads jemte samteliga läns och kronofängelser äfvensom polishäktena Ii Götheborg och Norrköping. Dessa fångar som vi här, för att skilja dem från de andra, kalla första klassens fångar, hållas arresterade dels för undergående af ransakning, fängelse vid vatten och bröd eller enkelt fängelse; dels för försvarslöghet och olofligt kringstrykande; dels för undergåerde af bysättning och dels sågzom barn till bäktade föräldrar. Inom denna klass redogör fångvårdsstyrelsen för hela antalet af dem som under året hållits i nämnde fängelser. Den andra klassen innefattar de fångar som vid slutet af åren varit uti alljmänna straffoch arbetsfängelser förvarade eller anställde vid kronoarbetskåren, Sednare fångar kalla vi andra klassens fångar. Om båda dessa klasser af fångar sammanräknas, erhåller man ett fångantal af: 21,956 för år 1847, 19,645 för år 1848, 16,777 för år 1849, 17.562 för år 1850 och 20,832 för Jår 1851. Slutet af nämnde quinquennium är således nära lika ofördelaktigt som dess början, och tillökningen i fångantalet 1851 emot 1850 är ej mindre än 3270. Tillökningen träffar båda fångklasserna. Den 1:a klassen innefattade 13,410 är 1850, men 16,405 år 18351. Den 2:a klassen åter 4152 år 1850 och 4427 år 1851. Fångvårdsstyrelsen, som tillkännagifver att det är ganska svårt att med tillförlitlighet utforska rätta orsaken till denna betydliga tillväxt i fångantalet, förklarar att en at de bidragande orsakerna dertill dock står att finna uti stegrade pris å lifsförnödenheter och deraf föranledd minskad tillgång på arbetsförtjenst. Jemte denna orsak förtjenar att omnämnas fyllerilasten, som dels: omedelbart föranleder en mängd grofva brott och dels genom den uselhet och det förfall, som samma last sprider inom en talrik mängd af de arbetande klassernas familjer, här småningom förbereder en bedröflig skörd för fängelserna. : Mot detta onda :kan man ej med framgång kämpa med andra. vapen än de som lemnas af upplysningen, föredömet och religionen. Men en annan orsak till ifrågavarande förhållande är obestridligen öbrottmålslagens stora förfall, och detta är en orsak som de officiella handlingarne synas helst vilja undandölja. . Huru kan man vänta annat än de mest bedröfliga följder af en brottmålslag som är så föråldrad och så olämplig för vår tid, att alla de vigtigaste kapitlen i denna-lag nästan sldrig tillämpas? Domstolarne iakttaga visserligen sin skyldighet att döma efier lagen, men både de sgakfällde och domstolarne veta på förhand att dessa domstolsbeslut ej komma att sättas i verkställighet, utan attisista hand är det Kongl. Möj:t eller regeringen, som genom ett vidunderligen utbildadt benådningssystem bestämmer de straff som skola drabba brottslingarne, och då dessa någon gång varit motvilliga att emottaga benådningssystemets straftbestämmelser, har man sett detsamma nära nog nedlåta sig till underhandlingar i ämnet med sjelfva brottslingarne. Kan man under sådana förhållanden vänta sig att lagskipningen skall hos folket ega den aktning som är så nödvändig för att uppehålla och föröka detsammas moraliska kraft? De som tro att det. bestående, också i förevarande fall bör skyddas, omfatta i sjelfva verket ett system som undergräfver de vigtigaste grunderna för samhällsordningen, nemiigen aktningen för lagskipningen och känslan för rättvisan, och att vilja ersätta den med nådens föränderliga mildhet är en af de grofvaste missräkningar som någonsin kan ega rum. Men vi återgå till förevarande berättelse. Bland 1:a klassens fångpersonal år 1851 räknas 11.080 insatte för undergående af ransakning, fängelse vid vatten och bröd eller enkelt fängelse, 4611 häktade för försvarslöshet och olofligt kringstrykande, 462 bysättningsfångar och 252 barn som voro nog olyckliga att få följa sina föräldrar inom fängelsernas murar. De motsvarande siffrorna år 1850 voro: 9075, 3684, 422 och 229. Således öfverallt tillökning. Hvad som kanske är mest upprörande är att så många små barn skola föras under fängelsernas tak. Allt hvad som kan göras för att hindra detta borde samhället anse för en helig pligt. I afseende på 2:a klassens fångar meddelar fängvårdsstyrelsens sista berättelse, som i några delar är bättre utarbetad än sina föregångare, ehuru många förbättringar ännu äro att önska, att den synbara minskning som några år visat sig i fångantalet inom ett par afdelningar af denna klass,, nemligen de försvarsöses och de utstrukne soldaterneg, icke härrört af någon minskning i de är efter år nykomne fångarnes antal, utan deraf att ett större untal i följd af sednare författningar ställts på ri fot och sålunda afgått före årets slut, då le ej blifvit inräknade, emedan fångantalet nom klassen bestämts blott med hänseende ill dem som vid hvarje års slut befunnits qvar. ses En Note TYSK effe ECE RAT ME 13 FÖRSES. I FS fa SOLO LIL KOREA FO IG