Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 1

stackars skrifna lag. Den förra lagen går til källan för missdåden; den uppspårar der moraliska oordningen ända i vår själs inner. sta; den döljer under ytan af våra handlinga! ett rättvisans frö; som oförmärkt utvecklar sig med en ofelbar logik. Den dagen då jag ville under min aska qväfva ett hjerta, som klappade af ungdomskraft, fastkedja döden vid-lifvet, —då föröfvade jag ett af dessa brott: som undgå våra ofullkomliga menskligd-lagar, och hvilkas bestraffande på dolda vägar Gud ensam förbehållit sig. — Den da gen frammanade jag den storm, som nu7 i dag bortför mig. Hvem vet väl hvilka strider och lidanden de begge ha måst uthärda, innan de öfverlemnat: sig åt deras själs böjelse. Jag har redan sagt att han liknar dig. Detta är sannt. .. och har jag icke ofta tänkt, att du skulle ha varit henne värdig? .:.. Var säker om att dig skulle hon ej bedragit. Minsta flägt af passion borde kulls!å ett räd utan rötter och slita banden af ett onaurligt fördrag. För hvad skulle jag straffa lem? För hvad skulle jag hämnas? ... På vilken grund af sund moral och verklig heler skulle jag kunna stödja min hämnd? Den ättighet som lagens döda bokstaf ger mig, ir den icke vederlagd och upphäfven af mitt jamvetes mera upplysta stämma? i Mitt beslut är fattadt: jag skall resa, jag kall lemna dem. Jag ville helst för alltid lölja för dem mina spår. Jag skall stölla len saken på bästa sätt. Ja, jag ville gerna aga med mig deras samvetsqval, tillika med nina. Den pligt som jag bär pålägger mig, George, vår, jag känner det, långt utöfver det vaniga mod som verldens röst skulle kunna åägga mig... Lugna dig, min vän, det allnänna: hånet är det sista af mina bekymmer !