Aftonbladet – 7 februari 1853, sida 1

Tänk du derpå lika litet som -jag, det ber jag dig. George, du vet att jag älskade henne; hon skulle kanske ha lyft mig upp till sig; men huru skulie hon väl kunnat tro sig mäktig af detta underverk?... Hon skall för alltid vara okunnig om att hon kunde ha gjort det. Jag skall resa, jag skall till verldens ända släpa med mig hvad jag ännu har qvar af lif; men hvilken börda är icke tankan! Om Gud hade värdigats visa mig lika mycken godhet som rättvisa, då hade han icke låtit mig öf verlefva detta släg. Om jag lågeder bredvid hennes mor, i samma tysta fristad, kanske skulle hon då komma dit på en natt, liknande den som alliför länge har upptagit mitt minne... kanske skulle hon då komma att gjuta några saknaderis tårar öfver ett lif som Hön alltför illa kännt. .. öfver ett hjerta, soör bot krossat! Hvärföre skall då endast ett brott kunta öppna för mig denna tilllykt — köpa åt mig detta lugn! Ett brott! :.. Vöre det då ett så stort brott att dö i rätter tid, sedan man lefvat utan tillfredsställelse? Tänk ej på dessa dårskaper, dessa svågheter; ursäkta dem. Ar det sanint, är det verkligen sannt att natten ger goda råd, så skall jag söga dig det i morgon. Farväl, George; farväl, min vän! Vv I herr dAthols rum följande tagen Det ör nära midnatt. Raoul, blek och med blottadt hufvud, inkommer med hastiga steg. Han lemnar dörren öppen, och kastar emellanåt en blick åt trappan, gom synes i fönz den. Hat sätter sig vid skrifbordet och skrifver hastigt följande rader: Jag borde-ha rest i går; nu är det icke meta tid. Hör på hvad som händt: — Hela dagen, som vår upptagen af -visiter, var för