Aftonbladet – 3 februari 1853, sida 1

na, musiköfningar, andaktsförrättningar, och ändtligen de täta och långvariga sammankom sterna med -en person, som : hittills varit mir enda allvarsamme rival. Jag menar köpin: gens pastor, som har kristnat Suzanne, och som ännu lefver. Denne hedersman har et högst enkelt väsen. Om söndagarna spisai han middag hos, oss, och han berättar då anekdoter, troligtvis ganska nöjsamma, ty sjelf ler han hjertligt deråt, och Suzanne, hon kiknar af skratt. Hon :stänger sig inne med honom i. hela timmarna; derpå ser jag honom gå ut med en betydande min, och bärande under armen ett knyte. Jag tror att här är några faderoch moderlösa med ispelet. Jag ken icke älska detta barn, jag kan icke älska det; men, vid den lefvande Guden! — ehuru okändt — om allt detta icke är bloti en komedi, om hon i sjelfva verket uppgjort den modiga planen att släcka sin själs glöd i andaktsöfningar -och att i barmhertighetens sköte nedlägga sin ungdoms hela passion, så har jag ej sjunkit nog lågt att jag icke kan beundra, djupt högakta henne. Hon försöker det omöjliga. Lika godt! Jag skall ändå minnas att hon har försökt det. Farväl! P.S. Så när hade jag glömt att meddela dig en upptäckt som jag gjort och för hvars intresse du icke är främmande. Som jag redan sagt hade jag begifvit mig åstad för att rådgöra med Jean Bailly, som är ortens förnämsta ljus. Jag var färdig att åter förfoga mig hem, efter det jag tillbragt tre timmar i nans lärorika sällskap, och då jag nästan börade tro att jag blifvit förvandlad till oxe. Nu gaf han mig tillkänna att han hade något att visa mig... Hvad kunde det vara? Hoppas ett grässtrå! Han ropade med hög röst i let han blickade ut genom ett af fönstren på arrendegården: .;Komhit ned, min gosse! Kom. vackert I Gossen kom och jag hade svårt att tillbakahålla ett utrop af förvåning Jå jag fick se en ung man, som vid första påseendet tycktes vara du sjelf, George. Han par ditt regementes uniform och hade samma