Aftonbladet – 29 januari 1853, sida 3

pA ns nl RE ann rg va SR EE tr Ret Tä bt pee ton tra a ilfolk och ök, utom den spillning åkern derunder förlorar. Eu fjernväg blott genom landet till en stad vid hafvet, och vi tvifia ingalunda det Finvedarn snart med spaden i band skall vandra ned på sina sanka marker Isamt på sina steniga kullar plantera ekoch I bokskogar, på. det t. ex. skäningen måtte, i stället för skog, få på sin jord plantera säd. hvartill naturen enkom synes ha danat deöseammanp. VENEREA IE Boken har dödat handskriften, dagbladst hotar att döda boken. . (Ur ett franskt blad.) 1) I den sköna och storartade dialog, som kal !llas Platos Påcdrus,träffar man en liten legedd Ihvilken väcker eftertanken, Då den egyptiske guden Theuth — den samme som gre-Ikerne kallade Hermes — hade uppfunnit skill-Ikonsten, kom han för att meddela sin upp lfinning åt konung Thamos, som herrskade ötlver hela Egypten, och då han ville öfvertygaj : honom om att denna konst skulle göra egyp.tierng visare på samma gång den underlättade flderas minne och att den var ett medel mot svå slrigheten att lära, svarade konungen: Uppfin:Jningsrike Theutb! genom en helt naturlig förJkärlek för ditt verk, betraktar du det annorTlunda än det är; din konst skall endast elstra glömska hos dem som lära, genom att ; komma dem att försurama minnets odlande. II förlitan på denna konst skola de åt en höp tecken öfverlemana omsorgen att påminna dem jom allting, och aldrig inom sig sjelfva bevara I bågkomsten-af något. Du erbjuder således åt I dina lärjungar endast vetandets narn, men rlicke dess verkligheti Tyckes det ej gom denna besynnerliga legend vore en symbol af det motstånd framjskridandet i alla tider städse rönt från någte lindivider, hvilka hafva anspråk på att vara konservative ? ) Jag frågar icke efter skrifkonsten, säger den I gode konungen, ty. den skulle döda minnet!s I Jal Du har rätt, konung! Minnet dödades visserligen. deraf, men månne icke menniskorna Ji utbyte mot denna förlust haft något att vinna Ipå den uppfinning du förkastade. . Mana mäste medgifva att menniskornas minne Ji äldsta tiderna var en tunderbar förmåga, och det är ej utan största förvåning som man beItänker att dessa stora epopåer, sedermera kallade Iliaden och Odyssgen, genom blotta minnet fortplantades från generation. till. generation under flera seklers tid. Sänggudinnorne Ihade i sanning rätt att kalla sig Minnets döttrar I Och då man i denna Odysså ser. uppträda en person, hvars åliggande det är ett pi ett skepp tjenstgöra sågom register på bäde passagerare och varor samt härtill ytterligare lägger hundradetals fakta af enahanda slag, som det skulle blifva för vidlyftigt att här uppräkna, häpnar man öfver denna minnets förmåga från de århundraden som föregingo skrif-) konstens uppfinnande. Men skrifkonsten var ett vigtigt steg pål framskridandets bana, ett roäktigt medel för tanken och civilisationen; denna nya konst innebar i sitt sköte en lika oerhörd som fredlig revolution. Detta insåg icke konung Thamos, som var en ultrakonservativ monark. Trots konung Thamos segrade dock skrifkonsten; med .papyrus-säfven, desa landsmän och bundsförvandt, öfverfor den hafvet och hamnade i Grekland. Slutligen skrefvos poemerna; epopeen dog ut, prozan föddes och med den vettenskapen, kritiken, historien — med ett ord verldens utseende förnyades. Manuskripterna ökades så småningom, de egyptiska papyrusbladen hade att utstö en fruktansvärd täflan med de i Pergamus konstmässigt beredda skinnen, hvilka deraf kallades pergamena eller pergament. Ännu vid den tiden saknades det dock ej personer som skreko att endast papyrus var bra att skrifva på, emedan den var äldst. Men det oaktadt fick pergamentet så småningom företrädetframför papyrus. ö Ett annat slags papper uppfanns sedermera, men som dock icke undantringde pergamentet. Det ena så väl som det andra emottog och förvarade under hela fornåldern--och äfven medeltiden den menskligatankeförmögans alster 253 — Från den första renaissance epoken framkallad af Karl denStore, kringspredos manusktipterna i ymnighet, säger en -krömikeskrifvare, och manuskriptkopieringen spelade då för tiden samma roll som. boktryckerikonsten under femtonde seklet. Men slutligen framträder boktryckerikonsten sjelf, och nu förat är det som hela den gamla verlden böfvar af fasa. Denna uppfinning skadar manuskriptkopisterna, liksom skrifkonsten fordom skadade rapsoderna, liksom jernvägarne: skada diligenser; forvagnar. och aila andra slags åkdon, liksom ballongerna en gång skola skada jernvägarne. På gådant sätt skall alltid, då ett bättre upptäckes, dettabättre ilö början kämpa mot det mindre bra som förutis var berrskande; slentrianen är, noga räknadt,d mensklighetens stora. landsväg, framstegen!D deremot endast bivägar: Vanan är så att sögalp verldens axel. Mången skulle vara färdig tro, t att om jorden går omkring, så är detta ej ilte följd-af:nägra bestämda lagar, utan att denjd fortfar att vända sig derföre att den en gångle: börjat vända sig, Men om man frågar demjb hvarföre den börjat vända sig, så är detta enlo sak, den de aldrig sökt utforska, Härat kommer att allt som är nytt, för. det första förklaras löjligt, för det andra outförbart, och för!g det tredje olycksbringande, sedan man an-lu vändt det: och funnit att det stör en mängdl!ne ätressen. Men hvarje ny uppfinning måstelv ovilkorligen störa ett visst antal intressen, ochisj detta antal blir större iden mån-uppfinningen är mera genomgtipande, så att, ju nyltisies are den är, desto skadligare synes den, ochG ju mera godt den för framtiden skall kommaist att göra alla, desto mera ondt gör den för bi gonblicket några få. Häraf kommer deune 2 ruktan för upptäckter som karakteriserar menhe liskarna 4 nllimanket, BOM enxeleamin enhlT fr a