Aftonbladet – 29 januari 1853, sida 3

Hade, OValRKOmlUug, Oiorstorbar. ec planda; sig med luften! Den tid architekturen herrskade, uppenbarade. sig tanken i sten och bemäktigade sig.då väldigt ett århundrade och ett ställe. I våra dagar uppträder den såsom en flock fogiar spridande sig i alla fyra väderstecken och innehar på en gång alla punkter af rymden. Men om nu dessa betraktelser äro sanna i afseende å boktryckerikonsten i allmänhet. huru mycket sännare blifva de ej då i afseende-å den periodiskaj pressen? jag menar här tryckta tidnirgar, iy äfven romarne hade tidningar, men härom är nu icke fråga, lika litet som om chineserna, hvilka ull och med fö romarne hade tidningar. Nej, bär är endast fråga om nutidens tidningar. Det vari början af sjuttonde seklet som: man i Europa började få se de första gazetter eller periodiska berättelser om de offentliga ärendena. Venedig tillkommer äran af denna nyttiga uppfinning, som i framtiden var kaliad att upplefva så stora öden. Dessa blad hvilka utkommo en gång i veckan, kallades gazetter af ordet gazetta, ett litet mynt g0n: var mycket i omlopp i Venedig. Exemble: efterhärmades sedan i alla Europas större städer. Då gazetten längre fram, i stället för attutkomma en gång i veckan, förvandlades til: dagblad, var detia ännu höget blygsamt och af små dimensioner samt nöjde sig länge dermed. Den -som sett något -exewplar at Journal es Debats från kejsar: Napoleons tid. då kallad Journal de VEmpire, och näst Monitören den förnämste af alla Frankrikes tidniogar, vet att denna journal då för tidea ej varsstörre än ungefär fjerdedelen af detta blad samt tryckt på groft gråblått papper Under löppet af trettio år ha tidningsbladen så völ till formät som antal vuxit i en oerhörd proportion. Politiken, och detta länder vår tid till ära, intager.den största platsen,industrier den andra, litteraturen: kommer, tyvärr, först i tredje rummet. Medan de båda föstnämnde utbreda och kråma sig i tidningens första våDing, måste den stackars litteraturen blygsam: låta inrymma sig i följetongens bottenvåning Men är det. verkligen sanntattjournalismen dödat den grundligare : litteratnren?. Nej.det skulle vara en-stor villfarelseatt vilja påstå detta; den har endast omskapat dem, Om Voltaire lefvat i våra dagar, skulle han blifvi: journalist, och månne han icke i sjelfva ver. ket redan på sin. tid var det! Det som han kollektivt benämnt: -Dictionnai-e philosophique ou la Raison par alphaobet, är ingenting annat än en samling af artiklar dem han sände till Encyclopedins Ett stort antal bref, utgörande endel af hans digra Correspondance,: voto äfven skrifteför att meddelas i någon af den tidens tidningar, och detta Under tusende än alivarliga än skämtsamma pseudonymer, dem det roade honom att ömsom antaga, och hvilka kutina jermföras med degeamwhalfmasker sor dölja ötre delfå af ansigtet medan de läta munnens smålöje eynag. . Och slutligen alla dessa beundranavärdtenergiska pamfletter, med hvilka han under tjögu äre tid från sitt: Ferney bombarderade Europa och satte eld ialla fyra hörnen af den gamla verlden, hvad äro väl dessa annat än journalism? Hvarmed sysselsatte sig Camille Desmoulins? Med journalism ! Och Paul Lonis. Courrier? Likaledes-med pamfletter och journalism. Denva snabba och bevingade form är en återspegliug af nyare tidens andä. Menniskorba ha nu! för tiden vida mera att göra-än fordom, ehuru lifvet är lika kort nu som då. Hanckingen förstör ose, eller, om icke Bandlingen, ätrinstone rörelsen; ty man stampar mycket mer än man går framwåts-oroan kommer: ej Jångi för hvarje steg, ren man går ändock framåt. och, till. och med om man ej kommer u fläcken, så--är dock; sysslandet. lika setort, Sålunda kan man visserligen ännu skrifva och man. gör, det också versligen mer än någon sin, men man har ingen tid att utarbeta hvad som skrifves.. Sjelfva bistorien, liksom all: annat, skrifves numera i flygblad, i strofer. Man besparar sig hvad Boileau kallade det svåraste af arbetet, nemligen ämnenas ssammanbindning: Och ändock är detta Boileaus yttrande här icke rätt på sitt ställe, emedan det förutsätter, hvad: han: sjelf -troddejat, sammanbindningen af ämnena utgör det egent-! igaste af kompositionen. Rätteligen sagdti, oesparar man sig nu vall utarbetning af ett. imine, och vära fenomeniska bjernor; så att, säga, föda utan att hafva afiat. Härat konm-j ner, att det nu för tiden författas ganska li.j et böcker i ordets gamle bemärkelse; på sin; öjd skrifter man nägra kapitel; men dere. not alstras en oerhörd. mängd didningsblad vilka degligen födas-oeh dö ut: folia än. syl. is — gåsom bladen i skogen, säger Horatius. ls Men det skulle i vira dagar svårligen kun-f 1a vara -annorlunda. Man skrifveronw på amma sätt som man slåss. Man logerar ej; nan kamperar. Pressenschif är ett beduin-Hi, under tältet. .Och vid epokersafsociala krier, sådana som den närvarande; hvatken finns let, elier kan det finväs rågon gedignare literatur än denna polemiska: litteratur... Detta r skälet hvarföre al litteratur i våra dagar vilkorligt drages åt tidningarne. Tidningen ställer sitt tal. till ett obegränadt auditorium och till alla möjliga förtånds-grader och kunskaps-begrepp; den kar i. oberäkneliga. mått, ideernas omlopp; art blir derigenom -demokratisk, äfven då er som ifrigast söker bekämpa dewokratien. Jen är så tillsägandes allt i allom; den klapjar på er dörr oden: möterserspå gatan; deniri räffar er öfverallt. Den tvingar er att del-jg aga i tidens och stundens frågor, äfven omlo etta sker endast genom en tyst ledning och je it lika tyst begtundande. Den kom ej: hårig ibliotek, har likväl. tidningar, och om hanlD ckså ej: får dem-hemvtill sig, så fnner han em alltid på kafgeteller Testaurationen: Uti denna strid emellan boken och tidninen hvartill vi äro vittnengsskallsboken duka jfeö uder; den känner sig också redan örvervunen och ger sig på nåd doch obåd. Den öf erlemnar. sig åt följetongen, den ger sig!re