Aftonbladet – 29 januari 1853, sida 1

I. G. VON KOCH, Agent, — J2 6 Stadssmedjegatan. STOCKHOLM, deu 29 Januari Det är en gammalj erfarenhet att det konservativa partiet, som har en sådan förskräckelse för ministerstyrelse, att det knappt utan rysning tål höra orden minister eller ministö; omnämnas, gerna tillämpar följderna af denna styrelse i all sin utsträckning, då någon fördel deraf för partiet står att vinna; och vi sökte för några dagar sedan visa, att Svenska Tidningens utfall mot hr Sandströmer. för det han vid insändandet till Kongl. Maj:t af Skaraborgs läns deputerades yttrande öfve; hr Gripenstedts skatteförenklingsfunderingar. vågat förorda förslag, som voro stridande mot regeringens tillkännagifna åsigter, och erinra om verkställigheten af ett Rikets Ständerg beslut, som afser lindring i en stor mängd räntegifvares skattebördor, förutsatte en benägenhet hos de konservative att emot den embetsman, som i -sednare tider kanske mer än någon annan gjort sig förtjent om det allmänna, göra gällande den mest utbildade ministerdespotism. Detta har gifvit Svenska Tidningen en välkommen anledning att ännu en gång låta sin vredes åskor dundra mot hr Sandströmer, och de moln som länge varit lägrade på bergen, bafva nu änteligen urladdat sig. Alltsedan vi) första gången läste konungens befallningshafvandes i Skaraborgs län för de konservative så förhatliga utlåtande i skattefrågan, hafva vi väntat att stormen emot hr Sandströmer skulle uppväckas, och det har förvånat oss att den icke längesedan blifvit lössläppt. Men Svenska Tidningen synes nu vilja taga sin skada igen. Hr Sandströmers förfarande benämnes en administrativ obehörighet,, härflytande af vmisstag om sin ställning-, af faderskärlek för ett kommittefoster, eller af falsk liberalism. Konungens befallningshafvande hade icke af regeringen fått befallning att yitra sig öfver alla räntepersedlars förvandling i penningar, och var således obefogad att i detta ämne afgifva ett föredragn. Nog är Svenska Tidningen säker på sin sak. Nu vill det sig likväl icke bättre, än art kammarkollegium, som yttrat sig på grund af samma remiss från regeringen som länsstyrelserna, förklarat rikets ständers beslut att grundräntornas förenkling borde ske sålunda, att de dernti ingående hufvudpersedlar borde bibehållas och endast småpersedlarne till penningar förvandlas, så mycket mindre innefatta någon inskränkning för kollegium att, på sätt som egt rum, yttra sig i ämnets hela vidd, som det genom finansministerns cirkulär-bref den 8 April sistl. år och kongl. brefvet den 21 i samma månad lemnat de deputerade öppet att förklara sig för bibehållandet af nuvarande förhållande, hvilket såsom åsyftande tillintetgörande af all slags förenkling, vore i vida större mån afvikande från Kongl. Maj:ts och rikets ständers beslut än alla räntors förvandlande till penningar, hvilket åtminstone vore ett sätt till räntornas förenkling. Vi beklaga att finansministern, då han ville inskränka de deputerades yttranderätt, gjort detta på ett sätt som lemnade vägen öppen för landshöfdingarne och kammarkollegium att yttra sig i frågans hela vidd. Det synes gom finansministern dervid icke tillräckligt betänkt att orden gälla såsom pengarn, hvarom Svenska Tidningen för någon tid sedan talade. Hr Sandströmers största fel är dock, att han vidrört den vid de deputerades möte gjorda framställningen, angående verkställighet å Konungens och Rikets Ständers fattade beslut, om rättighet att lösa såväl kronans behållna som de indelta räntorna och tionden efter medelmarkegång, utän forsellön, och om upphörande af täntetagarnes rätt att uppsäga persedlar till leverering in natura. Detta synes också hafva blifvit ett högst ömtåligt ämne för den nuvarande finansministern, och torde blifva ännu ömtäligare ju närmare det lider till riksdagen. 1 afseende på skälem för dröjsmålet att till verkställighet befordra berörde beslut förklarar Svenska Tidningen, att de väl sinom tid blifva uppenbara och få då bedömas af behöriga domaren; En landshöfding får således icke till regeringen framföra en begäran från sitt läns invånare att de, genom utfärdandet af ett utaf båda statsmakterna fattadt beslut, måtte i nåder vinna