Aftonbladet – 27 januari 1853, sida 2

så upprymdt att emottaga glädjen, den stilla upplyftande glädjen. Jag inträdde i den sköna parken och såg mig försigtigt omkring. Jag var så rädd att möta någon god vän, gom kunde tycka synd om mig för det att jag gick så ensam. Det är visst ett nöje att träffa en god vän och — Ich habe viel plaisir ausgestanden — säger Jean Paul på ett ställe; men den här gången slapp jag lyckligt undan. Jag svärmade omkring mellan träden och lade mig slutligen ner i gräset, snart af foglarna ingjungen i Jjufva drömmar. Och hur skulle jag kunnat drömme, utan att hon framträdt i drömmen? Jag ser henne åter, men nu i en heli annan skepelse. Jag tycker det nästan vara synd att rycka henne ifrån den stilla lycka jag nyss beredt henne; men det får inte bjelpa, bon måste underkasta 218 denna uppoffring. Jag gör ju äfven en uppoffring, ty i det nya förhållande som Jag nu bildar åt henne, kan jag visst ej umgås med henne lika förtroligt som i det förra, men hennes utmärkta talang får ej gå förlorad för verlden. Jag ser henne nu som fullt utbildad sångerska. Jag ser henne tjusa genom skönheten i sin röst och själen i sin sång. Smicker och förgudning brusa omkring henne, men hon förblir ren, ren som den nyfallna snön. Alla förförelsens konster studsa tillbaka från det oskyldiga hjertat. Och lycklig är hon, lycklig i kärleken till gin sköna konst och, ehuru engel hon än är för min inbillning, är hon ändå nog qvinna för ait ej vara känslolös för de triumfer som öfverallt möta henne. . Jag plockade hvitsipporna sora uppspirade omkring mig och band en krans, för att i tankarna, äfven jag, lägga en krans för den firade sångerskans fötter. Men det började mörka och jag lemnade parken. Emellertid hade tunga moln uppstigit på himlen, och hvem vet ej, hur en klar