Aftonbladet – 21 januari 1853, sida 2

wonom med den faderliga tillgifvenhet, till vilken hans vördnadsbjudande ålder, hans redliga och fromma karakter och hans ställning i kyrkan berättigade honom, i förening med den djupa vördnad som mr Dimmeslales presterliga kall och enskilda lif kräfde. Aldrig gafs något vackrare exempel på huru Blderdomens och visdomens majestät lät förena sig med den lydnad och vördnad, som tillhör den lägre och mindre begåfvade, inför den högre och bättre lottade. Under ett samtal af två eller tre ögonblick emellan den vördige mr Dimmesdale och denna förträfflige och hvitskäggige diakon, var det endast genom den största ansträngning och vaksamhet som den förre kunde afbälla sig att yttra vissa hädiska tankar öfver nattvarden. Han darrade och blef blek som döden af fruktan att hans tunga skulle röra sig af sig sjelf och verkligen emot hans vilja uttala förfärliga saker. Och likväl med denna fasa inom sitt hjerta, kunde han knappt underlåta att skratta vid tanken på hur den gudfruktige, vördnadsvärde, gamle diakonen skulle blifvit förstenad af häpnad öfver sin pastors gudlöshet! Ännu en händelse af samma slag. Under det han skyndade framåt gatan mötte han den äldsta qvinliga medlemmen af sin församling, en ytterst gudfruktig och exemplarisk gammal qvinna, en fattig ensam enka, med ett hjerta så fullt med minnen af sin döda man, och sina barn, och sina döda vänner från fordom, som en kyrkogård med fullristade grafstenar. Allt detta, som annars skulle varit en så tung sorg, var dock för denna gudfruktiga själ en nästan högtidlig glädje genom den andliga tröst och den Heliga Skrifts sanningar, från hvilka hon 1 mer än trettio år hemtat näring. Och sedan ar Diramesdale blifvit hennes själasörjare, var det den goda gamla qvinnans förnämsta Jordiska nöje — hvilket, om det ej tillika varit ett himmelskt nöje, icke alls skulle varit något — att möta gin pastor, antingen händelsevis eller med afsigt, och blifva uppfriskad af en varm, himmelsk, evangelisk sanning ut