Aftonbladet – 21 januari 1853, sida 1

RR RE SOA TRE DERA EEE göra det sårande, men vägra det vågade de icke. Mannen, hvilken de uppmuntrade i hans angrepp mot friheten, i hans stormlöpningar I mot republiken, i förstöranaet af konstitutionen 1849, är deras husbonde också, åtminIstone såvida, att hvad de hafva bistått honom att tillvägabringa måste de erkänna såsom. ett faktum. Deri ligger en tröst och en vedergällning. Hvadan då all denna butterhet, detta förhalande på tiden, denna likformighet i ord och åtgärder för att erkänna Ludvig Näpoleon? Önskade de bringa till tals Frankrikes rätt, äfven när de erkände faktum, att förändra sina institutioner så ofta, så våldsamt och inkonseqvent det behagade? Var det deras afeigt att erkänna illegitimiteten i ena meningen och idisla sina gamla platiheter om den gudomliga rätten i den andra? Voro den nordiska absolutismens chefer sena i hopkokandet af ett dokument, som skulle erkänna det närvarande med förbeh ll för framtiden? Eller Ibade de villkor att upp. fälla angående priset Ipå den inbillade yrnest le voro i begrepp att visa den nya sjelfskapade kejsaren? Ehvad orsaken varit, så har det varit eit öfverläggande, ett stämplan. te, ett plansmidande i Berlin, Wien och Pete. sburg, — dessa stora militärvälden, som hålla L undratusentals soldater för att bevara freden in. 9m sina egna Istater, med artilleriparker, planter ade mot sina legna hufvudstäder, med större a tmeer mot sina egna undersåter än dem, hva med Napoleon I förödmjukade deras stolthet och utskiftade deras områden. Och mot hvem stämplade och smidde man planer? Ögonsk eniigen mot Frankrike, att tygla dess äregirighet och hålla det inom sina gränser, att föreviga det arrangement af länder de anse för det beqvämaste. Denna gemensamhet i rådslag, denna likformighet i handling, detta ränksmideri syftar längre än Frankrike; den är ett upplifvande af den heliga alliansen, utan kejsar Alexanders välvilliga afsigter, utan kejsar Franz af motgången inhemtade måtta — det är ett sammanrotande af militärcheferna för att sätta en dam mot demokratiens framsteg i det öfriga Europa. Hvad annat skulle väl hafva förenat Österrike och Preussen och vat deras ärfda kat och rivalitet om hög inflytandet i Tyskland? Hvad annat kunde förmå en autokrat att välsigna de band a förena dem? Men ehuru önskvärdt d må vara för dem att sluta sig tillsammans nå mensamt försvar mot Frankrike; eh d åe derutöfver stämpla mot friheten o h fre skridandet skall i ågon framsäne. El et skall icke hafva någon frampoå För en tid kan despotismen vara stark — motstå kunskapens utbredande, att od NN trycka andens sträfvanden, att tillb sdrifva obevännade ill: 2 a akadrifva c pnade millioners enhälliga beslut. M icke länge. Trumman, sabeln, bajonetten ch kanonen kan ej på längden blifva herr kar Fastän enväldet nu är mästare öf Fr Dk rikes öde, lik Ö i Rysslanda Å sc. lkasom Österrikes och Rysslands så kan äfven det ej hindra uppfostrans, företagsamhetens, kapitalets och skickli shetens utveckling, Dessa leda någongång öfver en ojemn stig, men måste till slut ovilkorligen leda till frihet. Hvarken europeiska des oter eller den nya kejearen kan vältra Frankrik tillbaka till mörkrets tider. Må de ej vänta att göra det omöjliga. Dess ungdom måste uppfostras, dess industri utvecklas, dess smak och konstfärdighet uppodlas, dess sinne sysselsättas, och industri, lärdom, förädlin h ättas om, förädling oc förfining hålla frihetens heliga låga vid lif äfven under de svåraste tidskiften. Så mörk än början är till Napoleon III:s välde, kan han dock icke bringa Frankrike och fransmännen till de ryska trälarnes belägenhet, eller ännu värre, fill de österrikiska slafvarnes. Fransmännen hafva åtminstone traditionerna af förgångna tiders ära — medvetandet af makt äfven för det närvarande — och tron på framtida storhet, att bevara det från en sådan förnedring. Den onda dagen är aldrig så ång att ej dess afton kommer, i Frankrike iksom annorstädes, och den stora nationen som omsider sönderslet den gamla heliga al. iansens snaror, kan ej länge bli ett användvart verktyg för någon ny sammanrotning mot nensklig lycka och mensklig frihet. Fastän gräshopplika svärmar af spioner — nouchards — betäcka Frankrikes yta intränga hvarje hushåll, och lurande som katten visa ina fräcka och utmanande anleten i hvarje afe, för att tysta verldens lifligacie kannstöpare, kan man dock ej regera 40 millioner nenniskor med mouchkards, hungriga glupande tillförlitliga och samvetslösa. Samhället skall j fördraga denna landsplåga, ty det kan ej ithärda den; om än politiken bannlyses ur rankrike, är dock samhället städse mäktigt. Ivarje man och -qvinna kan och måste känna let hämmande, ohyggliga och förnedrande af tt sådant spionerisystem, som sträcker sina rmar äfven kring England och andra länder. tös lessa gamla träd som med sina :månofaldioa