Aftonbladet – 20 januari 1853, sida 1

en ny menniska och hade uppstått med ny: krafter för att prisa Honom, som visat mig barmhertighet! Detta är redan det bättre lif: vet! Hvarföre funno vi det icke förr?, Låtom 0ss ej se tillbaka, svarade Hester. Det förflutna är förbi! Hvarföre skulle vi nt dröja dervid? Se, med detta tecken afskuddar jag mig allt, liksom hade det aldrig funnits tiil Vid dessa ord löste hon skarlakansbokstaf: ven från sitt bröst och kastade den långt ifrån sig på de vissnade löfven. Det mystiska tecknet föll ned vid brädden af den lilla strömmen. En: bandsbredd längre bort — och det hade fallit i vattnet och hade gifvit den lilla bäcken en ny olycka att bära omkring, förutom de obegripliga historier, om hvilka den alltjemnt hviskade. Der låg nu den utsydda bokstafven, glimimande likt ett förloradt smycke, som någon olycklig vandrare kunde taga upp, för att sedan blifva förföljd af elaka andar och oförutsedda missöden, Då detta brännmärke var borta, drog Hester en lång, djup suck, med Hvilken bördan af blygsel och qval vek från henne själ. O, hvilken oändlig lättnad! Hon hade icke rätt kunnat) bedöma tyngden, förrän hon kände friheten. I enlighet med en annan känsla tog hon af:sig den styfvay stela mössan, som gömde hennes hår, och det nedföll kring .hennes axlar, mörkt och yppigt, med skuggor och dagrar i sitt rika öfverflöd, och återgaf hennes anletsdrag mildhetens behag. Kring hennes mun lekte och från hennes ögon strålade ett ömt, skimrande leende, som tycktes framqvälla från sjelfva qvinlighetens innersta hjerta, En hög rodnad lågade på hennes kinder, som så länge varit bleka, Hennes kön, hennes ungdom, hennes skönhet kommo illbaka från, som menniskorna säga, det oåterkalleligt förflutna, och hopade sig med hennes fordnä jungfruliga hopp, och en lycka sådan hon aldrig förut känt, inom denna stunds magiska krets. Och liksom himlens och jordens dysterhet endast haft sin upprin