Aftonbladet – 19 januari 1853, sida 1

tecknaren H. Newtons arrestering i Verona, derföre att han skulle hafva aftecknat något föremål i denna det österrikiska bajonettsväldets residensstad, måhända en kontur af RaIdetzkys hus, ellerkanske också anletsdragen af någon bland hans adjutanter. Denna Newton har nu i ett bref till ,Timezn upplyst om detaljerna vid sin häktning. Han var ej sysselsatt med teckning då hen arregterades, hvilket också ådagalades vid ett i bögsta grad inqvisitoriskt förhör inför polischefen, som i fångens närvaro befallde ett dennes saker i hotellet skulle noga undersökas och om ingenting funnes af miestönkt natur, skulle han genast försättas i frihet. Pelischefen förändrade dock genast sitt beslut, och innan någon visitation hunnit anstöllas, lät han afföra britten till polisfängelset, der han fick tills vidare qvarstadna i sällskap med två andra arrestanter. När Newton slutligen lössläpptes, sökte ban sig förgäfves om efter ett rättegångsbiträde för att utföra sin ansvarstalan för detta olagliga och omotiverade våld. Man sade honom att han borde aflägsna sig och att ett längre qvarstadnande kunde föranleda till obehagliga följder. Han vände sig derefter till vicekonungen, som hänvisade honom till guvernören i staden Verona, och då denne embetsman förklarade sig under intet vilkor vilja taga notis om saken, vände han sig ännu en gång till vicekonunger, men förgätves. Under hela denna tids, säger hr Newton, xblef jag skickad från auktoritet till auktoritet, på det mest plågsamma och ofta förolämpande sätt, emedan österrikaren i alla sådana fall då man söker rättvisa, inbillar sig att man kommer i rak opposition mot hans grundsatser2, och derföre förgrymmas han mot en på det mest förfärliga Vis. Detta är just hufvudsaken, att anspråket på personlig rätt, och på upprättelse för dess förnärmande, står i rak motsats mot den faderliga styrelsens grundsatser. Derföre kunna vi i de enväldigt-byråkratiskt styrda samhällena visserligen erkänna ett slags yttre lugn och åtminstone likformighetens ordning, men icke ett ordnadt och civiliserade menniskor värdigt rättetillstånd. Och huru vacklande en sådan regering känner sig röjes bäst af denna skamliga politiska skuggrädsla, dessa småaktiga af polisen öfvervakade försigtighetsmått, som beröra främlingen så oangenämti sådana länder. Han får på vissa helgade områden, såsom fästningsvallar och exercisplatser, icke upptaga ett byertsstift för att anteckna en tillfällig utgitt, icke öppna sin ritbok för att aftaga en vacker utsigt eller afteckna en pittoresk grupp. Straxt är samhället i fara och följaktligen polisen i rörelse. — — Den verkligt officiella tidningen har nu äfven blifvit föranlåten att försvara regeringens tillämpning af aktielagen. Detta försvar är visserligen i framställningssättet skickligaren än den halfofficielles, men i sjelfva saken icke mera lyckadt. Allt går ut på att göra regeringens pröfningsrätt af aktiebolags antagna reglor till en fullkomligt godtycklig makt i regeringens hand, att i nåder tillåta eller afslä fastställelse å dylika reglementen, då vi deremot ansett denna pröfning icke bero af nåd och godtycke utan af den utfärdade aktielagens gifna föreskrifter. För att visa dessas ofullständighet frågar Posttidningen om. regeringen äfven är pligtig att fastställa reglorna för ett aktiebolag som vore stridande emot sedligheten? Vi förstå icke huru en så enfaldig fråga kan göras; ty det ligger ju i sakens natur att regeringen icke kan tillåta bolag att utföra något som i allmänhet är af lag förbjudet. Ett dylikt argumenteringssätt tjenar således här till intet, utan visar blott att man har brist på förnuftiga skäl, då man måste gripa till dem som äro helt och hållet orimliga. Allt som kan leda till införande af privilsgier måste af den liberala pressen bekämpas, och vi hafva derföre för vår del uppträgt emot regeringens förfarande i denna fräga, hvilket i anmärkta fall varit sådant att en fortsatt tillämpning i samma riktning säkerligen skulle ledt till privilegierade, esktiebolag. Såsom något särdeles märkvärdigt förtjenar framhållas, att den officiella tidningen, till stöd för regeringens förfarande, anfört att borgareoch bondeståndens ledamöter vid sista riksdag yttrat sig emot regeringens då lemnade oktrojer åt aktiebolag, ehuruväl dessa yttranden icke föranledde till någon anmärkning emot regeringen. Har denna på sednare tiden fått så stort undseende för de åsigter som yttras i nämnde tvenne stånd, att regeringen vill försöka att derpå fästa något afseende till och med tvärtemot gällande lagstadganden? Eljest är det af erfarenheten allt för ofta bekräftadt att regeringen helt och hållet förbisett opinionen hos dessa två stånd, äfven Iman senom att i så månosa år hafva öfverlåtit