Aftonbladet – 19 januari 1853, sida 1

och ditt nuvarande lif är i verkligheten icke mindre heligt än det synes imenniskors ögon. År det icke verklighet i den ånger, som så beseglas och bevittnas af goda verk? Och hvarföre skulle den ej skänka dig något lugn ? Nej, Hester, nej!s svarade presten. Det är icke någon riktig substans deri. Den är kall och död, och kan ingenting uträtta för mig! Botgjort har jeg nog! Men ångrat. det bar jag ännu icke! Annars hade jag längesedan kastat af mig dessa kläder af en falsk helighet, och visat mig för menniskor sådan som de skola se mig inför den Högstes domstol. Lycklig du Hester, som öppet bär den skarlakansröda bokstafven på ditt bröst! Min bränner i Hemlighet! Du anar föga hvilken lindring det är, att efter qvalet af sju långa års bedrägeri få se in i ett öga, som igenkänner mig för hvad jag verkligen är! Hade jag en vän, eller vore det än min värsta fiende, till hvilken, då jag äcklas vid andras beröm, jag kunde dagligen vända mig, för att blifva erkänd som den nedrigaste af alla syndare, — då tycks mig att min själ skulle deraf kunna upprätthålla sig vid lif. Till och med så pass sanning skulle rädda mig! Men nu är allt falskhet, allt tomhet, allt död! Hester Prynne såg honom i ansigtet, men tvekade att tala. I det han likväl så lifligt yttrade sin länge qväfda rörelse, erbjödo hans ord henne just det rätta tillfället för att utsäga det som nu var hennes egentliga syfte. En sådan vän som du nyss har önskat dign, sade hon, med hvilken du kan gråta öfver din synd, den har du i mig, deltagarinnan deri! Hon tvekade åter, men med förnyad ansträngning utsade hon de orden: Du har äfven länge haft en sådan fiende, och du bor med honom under samma tak! Presten rusade upp, drog efter andan och grep efter sitt bjerta, liksom han velat slite det ur sitt bröst. Ha! Hvad säger du!s ropade han. vEn iende! Och under mitt tak! Hvad menar du!ls Hester Prynne insåg nu-hela djupet af den kada, hvilken hon tillfogar denna olyckliga