Aftonbladet – 19 januari 1853, sida 1

man genom att i så många år hafva öfverlåtit honom åt en menniskas väld, hvilkens afsigter icke kunde vara annat än elaka. Biotta närheten af en fiende, under hvilken mask den sednare än måtte dölja sig, var nog för att störa ett så finkänsligt väsens som mr Dimmesdales magnetiska sfer. Det var en tid då Hester var mindre känslig i detta afseende, eller då hon kanske i en misanthropi, framkallad af hennes eget lidande, lät presten bära en börda som hon tänkte sig lättare och drägligare än hennes. Men helt nyligen, sedan mötet med honom den der natten vid schavotten, hade alla hennes känslor för hcnom både vaknat och förstärkts. Hon läste nu tydligen i hang hjerta. Hon tviflade ej att Roger Chillingworths beständiga närvaro, det hemliga giftet af hans illvilja, som förpestade hela luften omkring honom, och hans sjelfmyndiga inblandning såsom läkare i hvad som rörde prestens både andliga och kroppsliga bräckligheter, att alla dessa olyckliga tillfällen blifvit begagnade till ett grymt ändamål. Genom dem hade den lidandes samvete blifvit hållet i ett ständigt upprördt tillstånd, som icke kunde leda till förbättring genom en välgörande smärta, utan endast desorganisera och förstöra hans andliga väsen. Dess slutliga verkan här på jorden kunde knappt blifva annat än vansinne, och — efter detta lifvet — denna eviga afsöndring från det goda och sanna, hvars jordiska afbild kanske galenskapen är. Detta var den undergång, till hvilken hon bragt denne man, som hon en gång — ja, hvarföre skulle vi icke gäga ut det? — hvilken hon ännu så innerligt älskade! Hester kände att uppoffringen af prestens goda namn och rykte, och till och med af lifvet, skulle, såsom hon redan förut sagt Roger Chillingworth, varit att vida föredraga framför det alternativ som hon hade underkastat sig att välja. Och nu, heldre än att hafva denna förskräckliga, tryckande orätt att bekänna, skulle hon glad sjunkit ned på skogens löfbädd och dött der för Arthur Dimmesdales fötter.