Aftonbladet – 17 januari 1853, sida 3

tidens lopp skulle ses bolmört och de giftiga vegetabilier, som klimatet kunde alstra, frodas i vederstyggligt öfverflöd? Eller skulle han sträcka ut läderlappsvingar och flyga bort derifrån, allt fulare och fulare, ju högre han steg emot himlen. i Må det vara synd eller ejo, sade Hester Prynne bittert, under det hon ännu såg efter honom, men jag hatar den mannen.s Hon förebrådde sig deana känsla, men var ur stånd att besegra eMer förminska den. Bemödande sig dertill, tänkte hon på dessa längesedan förflutna dagar i ett aflägsetland, då han vid qvällstiden brukade utkomma från sin studerkammare oe ma 4 ned i äk af deras husliga härd och i skenet åf hennes äktenskapliga ende Han behötde sola sig dett leende, sade han, på det kölden af många en-4 samma timmar, tillbragta bland hans Höcker, måtte tinas upp från läsyurmens hjerta. Sådana scener hade fordom icke synts henne annat än lyckliga; men nu, sedda genom det bedröfliga mediuwm af hennes gednare lif, ordnade de sig till hennes obehagligaste minnen. Hon förundrade sig öfver att sådana scener sunde någonsin egt rum! Hon förundrade sig öfver huru hon kunnat förmås att gifta sig med. honom! Hon ansåg det som den förorytelse hon mest borde ångra, att hon någonsin tålt och besvarat hans ljumma handiryckning, och låtit sina läppats och ögons leende blanda sig och försmälta med hans. Och det tycktes henne en skändligare orättvisa vara begången af Roger Chillingworth,! än någon som sedan blifvit honom tillfogad, att han, på den tid då hennes hjerta icke kände något bättre, hade öfvertalat henne att inbilla sig lycklig vid hans sida, Ja, jag hatar honom! upprepade hon, bittrare än förut. Han bedrog mig! Han har sjort mig mera orätt än jag honom.