Aftonbladet – 17 januari 1853, sida 2

RR riten varo! — den närmaste förvandtskap med den man han så djupt hade kränkt — och hvilken slutligen kommit derhän, att existera endast af denna bittra hämnds oupphörliga gift! Ja, i sanning! — han misstog sig ej; — en djefvul var vid hans sida! En dödlig menniska, med en gång ett menskligt bjerta, har blifvit en djefvul, blott till hans qval!s Under det den olycklige läkaren yttrade dessa ord, upplyftade han sina händer med en fasansfull blick, som om han i en spegel sett någon fruktansvärd skepnad, hvilken han ej kunde igenkänna, inkräkta den plats hans egen bild innehade. Dettavar ett af de ögonblick — gom förekomma stundom blott efter hela åratals mellantid — då en menniskas inre bild troget uppenbarar sig för hennes själs öga. Troligen hade han aldrig förr sett sig sjelf, såsom han nu gjorde. ;Har du icke plågat honom nog?, sade Hester, i det hon gaf akt på den gamla mannena blick. Har han icke betalt dig allt? . Nej! — nej! — Han bar blott ökat sir skuld! svarade läkaren, hvars väsen, i de han fortfor att tala, förlorade gin förra vildhet och öfvergck i ett dystert vemod. På minner du dig mig, Hester, sådan jag va för nio år sedan? Redan då var jag i min lef. nads höst, och det var icke heller början a bösten. Men hela mitt lif hade utgjorts a allvarliga, flitiga, tankfulla och lugna år, hvilk jag samvetsgrannt användt till utvidgandet a mina egna kunskaper och äfven i tanka at dermed kunna gagna det allmänna. Ingen lef nad har varit så fedlig och oskyldig son I min; få menniskors lefnad så rik på välsig Inelse. Påminner dusdig mig? Var jag ej lom du än dömde mig kall, likväl en för an dra omtänksam man, fordrande föga för m Tejelf, — god, sann; rättvis, och, om ej me