Aftonbladet – 14 januari 1853, sida 2

Alphonse de Lamartine. IT. En dag — det sista ordet har ännu ej blifvit sagdt om denna dag — träder Frankrike i oesittning af sig sjelft, och Lamartine ger den lefvande kommentaren till dess historia: konungadömet, armåöen, nationalgardet, administrationen; — allt detta försvinner såsom en rök för vinden. En mans bröst är landets enda styrelse. Och denna mans oförskräckthet och vältalighet gör honom vuxen sitt kall. Han gör underverk i bvarje ögonblick. Han försonar, han sammanhåller, han väcker ideer och leder handlingarne. Han vakar öfver allt. Han improviserar en ny armåe; han kallar folksuveräniteten till väldet. Med ettord bryter han den heliga alliansens förbund, han berusar Europa med frihet. Han eröfrar det med iden. Och då jag säger Lamartine, menar jag den provisoriska regeringen. Det fanns då i stadshuset ett enda hjerta och en enda kärlek. En hvar uppoffrade hela sin personlighet. — Enstämmigt beslöto de alla guillotinens undertryckande och slafveriets afskaffande. Enstämmigt röstade de alla för hederns och ädelmodets politik. Kälkborgerliga och bäfvande politik, har man nyligen sagt, skapad för att göra heder måhända åt en familjefader, men icke för att skänka utmärkelse åt en statsman. Men jag frågar hr Proudhon, hvar har han sett att Machiavels afgrundspolitik haft lång varaktighet i verlden? Hvad har Cesar Borgia grundat för en stat? Hvilken har Ludvig Sforza anlagt? Hvilken grundades af hertigen af Alba? Hvilken af Cromwell? Hvilken af Robespierre? Hvilken af Rosas? Hvilken af Don Miguel? Hvilken af Ferdinand af Spanien ? Och så snart han sagt mig det, skall jag säga honom hvilken stat Washington grundade endast genom dygdens makt. Dermed må nu vara huru som helst, så har Lamartine gifvit det goda exemplet åt efterverlden. Han har haft sin dag, och i min tanka är denna dag så mycket värd: som en hel regering. Jag vet, man har förgätit det; men ingen som varit hans vittne i detta glödande ögonblick. skall någonsin förgäta det. Paris 8s0f; men han sgof icke, han som var ansvarig för dess sömn. Alltid vaken, alltid mångdubblande sig hvarhelst det var en fara att afvärja, en helgad rätt att bevara, hade han blicken riktad öfverallt, armen utsträckt öfver. allt, och billigt var väl det, ty när han om aftonen återvände från den tunga arbetsdagen till fote, enkel och anspråkslös som en af oss, störtade sig hopen, hvad säger jag, nej hela Paris befolkning, i hans spår, och omgaf honom, trängde sig omkring honom, välsignade bonom och helsade honom med en äska af lefverop ända till hans dörr. O Cromwell! Du hade sagt i en dylik stund: Man skulle upphäfva ännu bra mycket mera vivatrop om man följde mig till galgen. Och en tid derefter, då Frankrike med enhälliga bjertan framsteg till valurnan, fanns det icke en stor stad som icke täflade om äran att få sända Lamartine till försarelipgen. Och han, den förste af sitt namn, ännu i går utan parti, utan värja vid sidan, utan ärans strålglans, tog med sig två millioner röster. Om Franknike i detta ögonblick hade varit kalladt att votera på detta enda namn, hade han fätt absolut enhällighet. Han var populär, beundrad, älskad, afgudad från Medelhafvet till Kanalen. Pressen var fris Hela Frankrike var ett enda mäktigt ord. Klubben talade, muren talade, gatan talade, marken talade. Hvem som ville kunde protestera mot denna popularitet, om den syntes honom en inkräktning; och det oaktadt har ingen enda vågat lyfta sin hand emot den och straffa den för lögn. Den tiden är förbi, Låtom oss ej tala derom af fruktan att ej kunna tala derom värdigt. Opinionsvinden bar blåst från en annan sida. Knappast fallen från väldet, är han, som i gär räddade oss alla, utan att hafva gjort en handTESTER SAS ETTER TITANS EEE EREKSSSTAUAEE