Aftonbladet – 14 januari 1853, sida 2

flod. genom hans bjerta och alla hans ådror, liksom om modren och barnet meddelat sin lifsvärma åt hans halft domnade väsen. Alla tre bildade en elektrisk kedja. ;Pastor! hviskade lilla Perla. pHvad vill du säga, barn?. frägade mr Dimmesdale. Vill du stå här med mamma och raig i morgon middag?, frågade Perla. Nej, icke så, min lilla Perla,, svarade presten, ty med ögonblickets nya lifskraft hade all fruktan för offentligt blottställande, som eå länge utgjort hans lifs högsta qval, också återvändt inom honom, och han darrade redan för den nira förbindelse i hvilken han — ehuru med en besynnerlig glädje — nu befann sig. Icke så, mitt barna, fortfor han. Jag skall i sanning stå här med din mor och dig en annan dag, men icke i morgon., Perla skrattade och försökte att draga undan sin hand; men presten höll fast den. Ett ögonblick längre, mitt barn!, sade han. pMen vill du lofva mig, frågade Perla, satt ngn mia och min mors hand i morgon midag?p Icke då, Perlan, sade presten, men en annan gång., ,Och hvilken annan gång då?, fortfor barnet med envishet. På den stora, yttersta dagen, hviskade presten; och, underligt nog, medvetandet af at han enligt sitt kall var en ganningens lärare, tvang honom att så svara barnet. Då, der, inför den Högstes domarestol måste vi, din mor, du och jag, stå tillsammans! Men denna verldens dagsljus skall ej se vår förening.n Peria skrattade ånyo. Mena innan mr Dimmesdale upphört att tala, strålade ett klart sken vidt och bredt öfver h-la det mörka, molinbetäckta himlahvalfvet. Dot härrörde utan tvifvel af dessa meteorer, som rattväktaren så ofta kan se antindas och brinna ut i atmosferens tomma regioner, Så stark var dess glans, att den helt och hållet upplyste de täta molnen mellan bimmel och