Aftonbladet – 14 januari 1853, sida 2

OorDaUurlug. LITTERATUR, Sorg og Tröst. Nogle digte af A. Munch. Christiania 1852. Denna lilla diktsamling, som i Christiania räckt ett så lifligt intresse, att redan efter några veckors förlopp en ny upplaga af densamma utkommit, förtjenar äfven att blifva vekant för den svenska allmänheten. Den nnehåller en psykologisk skildring, hvars stoff cke är diktadt, utan hemtadt ur författarens get lif. Det är sin egen djupa smärta (öfver förlusten af en älskvärd hustru) samt de naturliga öfvergångarne till en mera stilla sorg och till tröst, som författaren här skildrar på ett lefvande sätt. Han har offentligen gjort denna dikteykel, för att dermed tjena andra sörjande, Medvandrere paa samme tunge Gang, som deri kunna se sina egna själsstrider afspeglade och möjligen följa honom på sorgens väg till hoppets port. Dikterna äro fördelade på trenne afdelninsar. Den första som bär öfverskriften Klage og Kampp, innehåller först en 26 sonnetter, hvilka den första och bittraste smärtan träder oss åskådligt till mötes, någon gång måhända alltför åskådligt; derefter följa några dikter, i hvilka åsynen af det barn den afidna efterlemnat, väcker nya tankar och ger smärtan en mildare anstrykning. I stycket Barnets Blik heter det: Kun jeg sidder hos Dig i hendes öde Hjem Og vogter Dig med uvante Hender Og pröver paa at lokke dit Barnesmil frem. Mens Sorgen i mit Indre dybt breader. Ak, her er ingen Hygge — saa haardt er mit Bryst Saa lidet har min Arne af Varme: Hvor jeg skal kunne give Dig Barndommens Lyst — Det veed jeg ei — Gud vil sig forbarme. Thi bos mig maa du blive. Min Ömhed er jo En Faders og en moders tillige: I Verden har vi kun hinauden vi To — Du söde lille Dreng, du mit Rige. I andra afdelningen, ;Erinring, öfvergår den gnagande smärtan till ett vemodigt minne om södern, der han vandrat med den älskade bland Roms ruiner och dithon längtade tillbaka, och om det vänliga hem, der hon fann lifvets, men snart också dödens lugn. I den sista afdelningen Haab,, som åter begynner med en serie af sonnetter, visar sig den tröst, som vexer upp ur den kristliga resignationen, ehuru stämningen ännu alltid är vemodigt-sorglig. Trons stjerna tindrar stilla i själens natt och drager själen dit der sorgen slutar. Minnet kommer nu såsom en välgörande engel och bar förlorat all bitterhet. Vi hoppas göra våra läsare ett nöje genom att ur denna afdelning meddela följande vackra stycke: På Bibliotheket. Verer hilsede I stille Haller! Stille oz fredede som Klosterets, Men ikke dumpe, ikke lukkede Som disse! Netop da Verden Med dens Lyst og dens Farver Havde lukket sig for mig — Da Sorgens Diekke var faldet Mellem mig og de Levendes Land — Stille Haller! da aabnede I Eders Porte for den Udstödte, Og gav ham et Fristed Hvor han kan dvzle med Fred — Vandre mellem Tause og dog Talende, Ene, og dog ikke eensom. Thi rundt om de höie Vxgge Er Slegternes hellige Arv samlet, Og Fortidens store Aander Omgive mig her Med deres bedste Tanker, Og vidne: At menneskets Sjal Allerede her paa Jord Kan overleve Döden. Er TOR FERRAN NT NRO TINA NESS