Aftonbladet – 13 januari 1853, sida 2

in stol. Ni föreskrifver, förmodar jag, insen medicin för själen! På detta sättr, fortfor Roger Chillingworth, ned oförändrad ton och utan att gifva aktpå letta afbrott, under det han stod upp och ned sin lilla, mörka gestalt trädde midt emot len magra blekkindade presten, — på detta ätt har ett lidande, ett sår, om jag så får äga, i er själ omedelbarligen sin motsvarande rerkan på er kropp. Vill ni således att er äkare skall bota kroppens onda, — så huru kan detta låta sig göra, om ni icke först upoenbarar för honom er själs sår eller lidande? Nej — icke för dig — icke för någon jordisk läkarels — utropade m:r Dimmesdale med värma, i det han nästan vildt riktade sina eldiga ögon på gamla Roger Chillingworth. Nej, icke för dig! Men om det är en själens sjukdom, då vill jag anförtro mig åt själens enda läkare, Han, om det behasar Honom, kan läka — eller döda! Må Han göra med mig, såsom Han i sin vishet och rättvisa finner för godt. Men hvem är du som blandar dig i denna sak, och som vågar ställa dig mellan den lidande och hans Gud ?, Liksom ursinnig rusade han ur rummet. sDet är godt att hafva tagit detta stegn, sade Roger Chillingworth för sig sjelf, i det han med ett betydelsefullt leende såg efter presten. — Det är ingenting förloradt. — Vi skola snart blifva vänner igen. Men se nu, huru. passionen bemäktigadesig denne man och bragte honom utom sig sjelf; och liksom det är med den ena passionen, så är det med den aridra! Han har begått en dårskap förrän nu, denne fromme m:r Dimmesdale, i hettan af sin passion. Det yppade sig ingen svårighet att återställa de båda vännernas förtrolighet på samma fot och till samma grad som förut. Den unga presten kände, efter några timmars ensligibesinning, att hans sjukliga, nervösa tillstånd bragt honom till ett opassande utbrott af häftighet; till hvars ursäkt. eller bemantlande in: genting i läkarens ord gifvit anledning. Har