Aftonbladet – 13 januari 1853, sida 2

1840 års riksdag att åtminstone en ministår måst stryka på foten för riksdagsoppositionen. Äfven om ministrarne tillsättas helt och nället efter den regerande konungens enskilda: ycke eller antagna personliga politiska sy-!: stem, så träffar ju oppositionen detta system ii ika skarpt, då den riktas emot systemets re-. presentanter och utförare, ministrarne, som då den vändes emot detsammas upphofsman; men i: skilnaden är att helgden af konungens personj. förra fallet bibehålles, och denna omständig! st torde ega afgörande vigt uti en monarkisk stat, äfven med den mest fria för-l fattning. Att åtminstone frihetens sak icke vinner på ett motsatt förfarande är otvifvelaktigt, och det är äfven nogsamt kändt, hurusom början till återinförande af absolutismen i förut konstitutionella stater vanligen göres med att minska och upphäfva den ministeriella ansvarigheten. Är blott detta hinder undanskaffadt, så blir man snart färdig med de andra. Hvad monarkens personliga ansvarighet vidkommer, så har den dessutom det felet att den svårligen kan göras gällande utan genom revolution, och en dyik ansvarighet synes icke vara mycket att eftertrakta. tU (Insändt.) Under det vattenhöjden i Mälaren stiger med hvartenda ögonblick och snart stär på samma punkt som vid 1851 ärs vär, sitta Mälarens strandboer tysta och blott betrakta huru olyckan dränker deras lägländta fält och skörd!ofvande odlingar, och redan nu hotar att förstöra de ängar, på hvilkas afkastning nästa ärs ladugärdsskötsel och åkerbruk samt bergning till stor del bero. Vederbörande i Stockholm bvila naturligtvis i overksamhet och lätsa icke om skyldigheten, att enligt lagens bokstaf dika ut för sina olyckliga grannar. Det är likväl förvänande, att dessa grannar kunna gå så längt i förgätenhet af den rättighet, som lagen dem medgifver, och den deltagandet i olyckan och känslan af billighet säkert icke kunna förneka, att de nu förhälla sig fullkomligt tysta och stilla kanske till dess de ohjelpligaste skador icke mera kunna förebyggas. Men, om de icke kunna förebyggas, månne de icke kunna afledas? Ämnet är af den vigt, att frågan bör både betraktas och omfattas med det ailvar och verksamhet, som saken fordrar. Blir den rätta utvägen funnen för afledningen af den botande olyckan, då våga vi hoppas, att den ocksä skall finnas för samlandet af medel, hvilka nödvändigheten utkräfver. Skulle i första rummet Stockholm kunna härtill lagligen förbindas; så säga oss bäde öfvertygelsen och hoppet, attiandra, tredje och fjerde rummet Södermanlands, Westmanlands, Uplands och Stockholms resp. länsstyrelser icke kunna lemna tillfället och deras inflytande obegagnadt, att hvar och en inom sitt län söka vidtaga de åtgärder, som, om en enda kraft möjligen är för svag, då förena alla krafterna till ett gemensamt, ändamälsenligt företag. Detta ligger icke, efter vär äsigt, i att vid Norrbro gifva ett friare lopp åt vattenmassan ofvanföre de i alla fall tränga öppningarna under brohvalfven, så vida icke Helgeandsholmen kunde planeras och genomskäras för att derigenom bereda nya utvägar för vattnet. Detta vore naturligtvis bäde i afseende på de ifrägavarande provinsernas nytta och för hufvudstadens förskönande det på en gäng verksammaste och vackraste företag; men en sädan utgång öfverstiger vära förhoppningar, ehuru öfversvämningen och faran nu mer än någonsin väcka det lifligaste intresse och sympatier för saken. Vär mening är icke att söka sänka Mälaren under dess vanliga vattenhöjd, hvilket, om det vore verkställbart, möjligen kunde bereda skada ät det pålvirke, på hvilket Stockholms strandegendomar äro anlagda, utan endast att efter behof reglera denna vattenhöjd, så att den hvarken kunde öfvereller understiga ett nägorlunda bestämdt mätt. At lokalkännare och sakkunnige öfverlemnas att bestämma utloppet, antingen vid Nörrbro, eller jernvågen, eller vid den säkallade Dockan, eller vid Stubbsund eller vid Dannviks qvarnen, hvarigenom Hammarby-sjö sänktes till lika höjd med Mälaren och passet vid Skanstull genomskars, samt der applicerades sjelfva regulatorn af vattenhöjden. Vi vilja icke här gå de vises beslut i förväg med att vidare framlägga projekter om sjelfva utförandet af företaget. Vi veta blott att i den romerska satsen: juncta valent, ligger en sanning, som nu kan och bör finna sin tillämpning och sitt bevis i provinsernas och Stockholms förening om ett verk af så vidt utbredd gagn och nytta. De skador som nu hota kunna svårligen i myntvärde uppskattas, och hvilken skall ersätta dem? Hafva dessa sin enda uppkomst i höstens ymnigare nederbörd, i hastigt upplösta snötall o.s. v.; så skulle I förtröstan söka sin ersättning i hoppet på hjelp ifrån Skördarnas Herre; men en enda blick kastad på Mälarens karta visar, att i tilloppen och utloppen utur bassinen finnes ingalunda den öfverensstämmelse, som Isätter qvantiteten af inkomst och utgift i jemnvigt. Har äter Stockholm genom förbyggnader, vare sig Thusegendomar eller slussar och dylikt, hindrat det fria utloppet af vattnet; så må Stockholm ensamt elIller med statens understöd eller i välviljans deltagande söka och, vi väga hoppas, finna den hjelp, som i centralisation af krafter och medel mäktar fuliborda det ländamälsenligaste företaget. Omfattas äter saken icke med en såsskyndsam I verksamhet, som nöden ock den växande faran kräf ver; så fästa vi hvarje stfändegares uppmärksamhet -Ipå nödvändigheten att tåga laga syn på den skade .Ivattenhöjden honom tillfogar, för attisinom tid sökes t den skadeersättning, som honom tillkommer. Förat härutinnan icke hafva gjort oss sakre till nägon för Isummelse mä vi vädja till våra länsstyrelser och möj ligen till deras verksamma hushällssällskaper och gil len för att ä våra vägnar yrka hos vederbörande au pr toriteter i Stockholm afledning af det öfverloppsvati Iten, som åstadkommer skadan, och det blir icke svär att ännu bevisa huru vattenädrorna vid Stockholm förra tider varit, och hurudana de nu blifvit genon fyllningar och förbyggnader. Är detta bevisadt, då måste den lag, som tilläm pas enskilda jordegare och byalag emellan, ocksi r lemna bäde rättvisa och ersättning ät dem, som ro .Ipat på hjelp i nöden och som troligen erbjuda hjelp samhet i företaget för att förekomma ytterligare skador Återblick på året 1852. I el För att icke i vår öfversigt förbigå en a 1 Europas förnämsta stormakter och vår egel -I mäktigaste granne, vilja vi äfven kasta e! I flyktig blick åt Ryssland, huru föga den ä -— ES bb om RA MA KR DK kn 2 RF aa LD